jag är insomnad här, som ni (ni? vem är ni? du? han hen hon?) kanske märker, men jag reinkarnerar mig alltid igen. Nu på Rymden: jag bloggar numera under namnet Tiefe Langeweile. En term snodd från Heidegger, lite fånigt kanske, jag kan inte så mycket om Heidegger mer än att han blev nazist. Men han tänkte ganska fint också emellanåt, hur nu det går ihop sig. i alla fall, våren droppar i rabatterna, fåglarna har börjat sjunga om mornarna, jag är kär och är mentalt på väg till olika platser: småland, portugal, berlin. synapsklyftan mellan mig och världen minskar, jag behöver inte just denna axonterminal längre. så var det med det.
finns dock på twitter också.

ja jo jag lever, jag lever väldigt mycket, trots denna döda kalla årstid som lömskt lägger ishinnor på cykelbanorna. och apropå livet har jag hunnit bli gudmor, eller en säger kanske fadder, åt ovanstående vackra person - jag läste en dikt av kristina lugn på dopet, den som börjar med "du ska få ett panoramafönster i barnbidrag" och efteråt fick jag mer beröm av den frikyrkliga församlingen än prästen, tror jag. dessutom gav jag henne den tämligen nyutgivna svenska tolkningen av t.s. eliots kattdikter i doppresent. när hon fyller femton får hon the wasteland...

för övrigt har jag gjort radio igen, denna gången ligger den som podd på Rymden, ett nätmagasin för litteratur och kultur. Vilket är lämpligt eftersom programmet handlar om just rymden. Lyssna här!

1

jag lägger örat mot marken, lyssnar efter pulsen jag vet finns gömd under myllan. jag har läst om den, det är världsjälen eller moder jords stora ömma hjärta. jag har inte bestämt mig för ett namn än men jag vet att den finns där, borde finnas där: pulsen.

och om trädens rötterna är nervtrådar i djupet, vart skickar de sina signaler? vilka impulser ger de upphov till? spirande skott, jordbävningar... allt som vi inte vet riktigt säkert. och synapsklyftan är en oändlig rymd av tvekan, meddelandet små klossar som ska passera, passa i hålen på andra sidan, tänk om de inte passar! tänk om ingenting händer? trösklarna höjer sig över våra drömmar.

min önskan är ett vidarebefordrat brev, den måste segla över avstånd större än världshaven, och som med flaskpost vet jag aldrig i fall den når fram, ned i djupet. ned till alltings hjärta. och vem vet i fall rötterna ens når så djupt.

längtar efter

blommande rhodondendron. och magnolia. och sjungande koltrastar, och bofinkar. från ett fönster några våningar ovanför Strøget hör jag alltid en fågel sjunga, det tog ett tag innan jag insåg att det inte bara var i mitt huvud. den låter lite som en koltrast, men är väl någon mer exotisk burfågel, antar jag. min ovilja mot att hålla djur i bur till trots blir jag varm inombords varje gång jag går förbi och hör kvittrandet överrösta gatans livliga kommers.
en föraning om kommande årstider, då den bästa tystnaden är den som överröstas av koltrastens kvällsdrill.

Det känns som att något har tagit tag i mig och ruskat om mig tills hjärncellerna inte längre befinner sig där de brukade. nya kombinationer, gamla entiteter på nya platser. tillbringade till exempel en och en halv vecka i småland med att, allt jag tycker om där till trots, längta därifrån. det är många tågresor nu, genom skogar, städer; över broar, slätter. kupén skakar fram, skakar cellerna på plats, deras nya plats, jag är omskakad men tillfälligt nöjd med att titta ut genom fönstret, se den halvt sjunkna båten i havet under bron, se armén av vindkraftverk som reser sig ur vattnet, se människorna som tillsammans med sina stora resväskor är på väg hem eller bort. se staden växa fram under hastigheten, känna avstånden krympa tills jag är så nära att jag förstår att jag inte visste vad ordet betydde förut.
och jag är på väg hem eller bort, är aldrig riktigt säker på vilket.

har en ny telefon och därmed även en mer portabel kamera. här bilder från en promenad i ett snöfritt landskap, himlen var tung av regn och färgskalan fantastisk: ladugårdarnas rödfärg och barrträdens mörgröna mot en bakgrund av tjugo nyanser av grönbrunt.

anteckning från förra veckan

mörkret ligger som en omfamning runt landskapet, den vita snön lyser endast upp de svarta trädstammarna som står och huttrar längs med fälten eller tätt inpå landsvägen. jag kör bil genom kvällen och trots att jag färdas framåt så snabbt väglaget tillåter (60 km/h) så märker jag inte att jag kommer någon vart: allt är samma dunkla tomhet, den breder ut sig till höger och vänster och framåt och bakåt. jag stänger av radion och sugs in i ensamhetens vakuum: det enda ljudet är motorns dova brummande, det enda ljuset bilens strålkastare och återskenet från reflexstolparna utmed vägen. inga stjärnor som minner om rymden, inga hus som minner om mänskligheten. jag skulle kunna vara den enda varelsen i universum, men jag tror knappt på universum längre. kan inte föreställa mig något annat än denna ödsliga landsväg, detta på samma gång skräckinjagande och trygga landskap. jag drabbas av en längtan att stanna bilen och kliva ur, bara stå och lyssna på tystnaden eller gå rakt in i mörkret.

men jag gör inte det; jag kör vidare, högerfoten längtar ändå till ett tecken på samhörighet, och till slut dyker ett blekgult ljus upp: ett fönster, en gatlykta. förtrollningen är bruten, världen kom tillbaka till mig.

småland

och så åkte jag och tintomara ifrån ett vindpinat lund, vid tågbytet i alvesta märkte jag att det hade börjat snöa, och när jag var framme i vaggeryd hade det bara tilltagit. vaknade till en vit värld dagen därpå, tog en promenad, såg inga djur mer än småfåglar. hörde inga ljud mer än fladdrandet från deras små vingar och snön som föll tung från grenarna. vad jag saknat den där tystnaden som inte finns att hitta någonstans i staden.

effekten av just det här ögonblicket på just den här personen. "den här personen". det fula j-ordet. underströmmar av tid innanför huden, studenterna i det andra hörnet ser dem inte, känner dem inte; de har armbandsur i guld och räknar tid och pengar och ritar diagram i rutade kollegieblock.
om jag bara vrider huvudet lite grann ser jag rakt ut i sommaren, innergården på andra sidan fönstret finns inte så mycket här och nu i decemberdiset som den finns grönskande i mitt minne. jag vet att platsen har en annan identitet, att den inte är denna nakna blottlagda deprimerade scen, eller att den i alla fall inte kan reduceras till den, det är inte dess jag.
vi grillade där en kväll i somras, precis på den plätten vid buskaget satt vi på utbredda filtar, eller i våras var det till och med för det blev svalt när solen gick ned, minns jag, och mitt hjärta befann sig fortfarande i helt andra omloppsbanor. men ändå visste det redan då att jag var på väg någon annanstans, eller att jag redan var någon annanstans precis som att den här platsen, den här innergården, på samma gång är grönskande och full av liv och fågelsång och klirrande ölflaskor och det svaga väsande ljudet av glödande kol, samtidigt detta och samtidigt grå, kall, naken, en dansbana för vinden som älskar den här staden på sadistens vis, regndropparna på de magra grenarna på väg att frysa till is, på väg att övergå till en annan existensform. samtidigt. och de svarta fåglarna som cirkulerar över trädkronorna är desamma, men framstår ändå helt annorlunda för ögat eller det som tolkar ögats intryck. de är olycksbådande eller åtminstone melankoliska nu. de fulländar bilden, denna skymningsmålning. till majscenen hade de inte tillfört någonting.

och någonstans blommar alltid tidlösan. klorofyllös, obekymrad om årstid, tidsålder, tidsanda och rusningstid. den är sin egen måttstock. lyser lila som små spirituella punkter i en existentiellt öde gräsmatta. och när kyrklockan slår sina tre, fyra slag ler de inom sig själva. att låta sig styras av dessa naiva klockor.

ordkonst

Vad är detta? undrar Tintomara

Nämen! Det är ju nya numret av tidskriften ordkonst!


Ja, tema skogen är det också. Innehåller flera fina essäer, en intervju med Ambjörn i Den svenska björnstammen, en hel del nyskriven (skitbra) poesi, och litteraturkritik. Jag bidrar med inledaren som ni kan se ovan, och en recension av Liffners Lacrimosa. Om ni nu tänker åh! varför har jag inte ett ex i min hand? så går detta att lösa: på ordkonst.nu finns formulär att fylla i för den som vill prenumerera. Och på ordkonstbloggen kan man även följa vår julkalender som är något av en gott-och-blandat-påse. Man kan t.ex höra mig läsa en dikt av Wislawa Szymborska.

Det var allt för nu, nu ska jag äta lussekatter och skriva färdigt en b-uppsats och försöka förtränga min längtan till smålandsskogen. snart är det jullov!