vi funderar över ord.

det är ungefär lika lätt att rita en fitta som att tolka ann jäderlund.

sällskap

Varje frostfrusen morgon befolkas betongklumparnas snåriga trädgård utanför mina smutsiga fönster av bevingade varelser. Grannarna ovanför verkar vara goda själar även om barnen leker datten klockan halv tolv om kvällarna, för varje morgon har de dumpat gårdagens oätna bröd rakt ner i snön, rakt ner i mina buskar. En fågelfrukost. Så jag ägnar mig åt fågelskådning i brist på morgontidning; jag äter min gröt och rödhaken (i bestämd form, för det är alltid en, och jag föreställer mig att det alltid är densamma) äter sina brödsmulor och jag låtsas att vi gör det i outtalad gemenskap. Sedan kommer de lite större fåglarna, koltrastarna och de andra mörkbruna som jag inte har namn för, och sällar sig till frukostklubben. Har jag riktig tur kommer den gråspräckliga katten förbi också, han gör det ibland. Häromdagen försökte jag bjuda honom på tonfisk men han ville ha fågel och blev stött när altandörrens gnisslande skrämde upp sparvarna i buskaget. Ja ja, tänker jag, i sinom tid blir nog även han min vän. Det är trevligt med sällskap.

Asketism

Alltså: jag försökte utplåna jaget, som om jag gick i min buddistiska mosters fotspår fast utan att bo i ett skjul i skogen utan el och vatten, utan andligheten som stöttepelare, bara ren och skär självförnekelse och självhat - och vad gav det mig? Ett stort svart ingenting. Förakt för allt utom förnekelsen. Förgörelse utan mål och mening. Nirvana is closed for me. Jag vill tillbaka till bejakandet.

kalliope

Det handlar om att känna en känsla av vatten
i ett landskap av snö, av rimfrost och is
att smälta glaciärerna, att krossa barriärerna
att till vätskeform omvandla materian som står
så högrest mellan tanke och ting

men jag vill inte, kan inte, orkar inte mer
att höra dig ropa inom mig
jag vill bli lämnad ifred, vrida tiden ur led
men du låter mig aldrig vila, förrän
citronkärnan gråter i sitt urvridna kött

det finns inget att säga, att skriva, att måla
jag vill inte alls något mer
men viljan är inte min att bestämma
- den är inte så fri som man vill tro -
jag vill, jag vill inte - en klassisk kontradiktion!
och pannan är blodig mot väggen

för
ett liv är ett liv
men bara om det skrivs
annars dör det,
dag
för
dag
för
döende dag.

stilleben

"diskbänksrealism"

I nästa del av följetongen: skurhinksrealism.

En skiss/ SOL

Små solar av trä,
på stengolv i svart,
med armbågar stöttande
små hakor, utskjutna
mot kunskapens rike:
en fåfängans tanke.

Hårdflätad högrest,
fyrkantig spegling
Portföljer av läder
och känslan av papper
mot fingrar i flagor

och spritt under taket: doften av kaffe
det gudgivna giftet
som färgsätter rummet.

Gamla Tranan

"Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt
Världen är en. Men väggar...
Och väggen är en del av dig själv –
Man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg."

Kräftans vändkrets, Henry Miller

Sida vid sida med den mänskliga rasen löper en annan ras, de omänskliga, konstnärsrasen, som, sporrad av obekanta impulser, bemäktigar sig mänsklighetens livlösa massa och med hjälp av den feber och jäst som de genomsyrat den med förvandlar denna uppblötta deg till bröd och brödet till vin och vinet till sång. Ur den döda komposten och den livlösa slaggen avlar de en sång som smittar. Jag ser denna andra ras av individer genomsöka universum, vända upp och ner på allt, alltid vadande i blod och tårar, alltid med tomma händer, alltid gripande och famlande efter det hinsides, efter den ouppnåeliga guden: dräpande allt inom räckhåll för att tysta ner odjuret som gnager på deras livsorgan ... En man som tillhör denna ras måste ställa sig upp på den högsta punkten med meningslösa ord i sin mun och slita inälvorna ur kroppen. Det är rätt och rättvist, därför att han måste.

Vardagslyx på burk: persikohalvor i sockerlag. mina revben bäddar in sig i den adderade grädden.