now living and always moving

det kliar i min hals

På en vecka har trädens kala armar täckts med nya gröna kläder, det luktar sommar när jag går från u-bahnstationen vid riksdagen till haus der kulturen der welt, människor ligger på gräsmattor och gör ingenting, som förryckta, ryckta ur sina sammanhang, och jag tillåter mig att andas djupt och ta in omgivningen och känna den där lättheten en liten stund även om jag upplever det som att varje andetag är en utomhus i den pollinerade luften är en destruktiv handling mot min egen kropp.
  En utställning inom antropocenprojektet, "The Blue Planet. Kalifornien und das Verschwinden des Aussens", öppnar. Hann inte ens se hälften då jag fastnade i en avdelning i den med avsikt ickehierarkiskt uppbyggda utställningsytan som gav en bild av PC:ns och internets födelse som sammankopplat med hippierörelsens ideal. Jag kommer nog skriva om det snart, för det är ett ämne som kliar under huden. Som pollen, i min hals.

Har en ny kamera nu, också. Tänkte återgå till att inkapsla tid i bild så som jag gjort sedan så många år, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är nog nödvändigt, som det här med att klippa av håret, jag förstår inte varför men nödvändigt var det. På bild här: björkar vid S Yorckstrasse, ett par bitar av utställningen, Ellinor, Mats.

en lista

 Kanske skulle jag testa en nygammal form och göra en helt banal liten lista? Hittade en hos Isabella och fick ett söndagsnattsinfall:

vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
"Bitte?", antagligen. Talat i telefon med tyskar och talat med tyskar i allmänhet och har för mycket vax i de arma öronen så hör alldeles för dåligt i kombination med den kognitionsmässiga knaggligheten när det gäller alla dessa icke högtyska dialekter.
har du någon fobi?
Telefonfobi, när jag väl lyckas ringa ett nödvändigt telefonsamtal är jag ofta blöt av kallsvett efteråt. Ogillar även att ringa människor jag känner även om det är en mer rimlig tröskel. Gillar därför att bestämma saker över internet.
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Den indiska dhal jag lagade i fredags. Röda linser, lök, vitlök, ingefära, chili, curryblandning, tomatkross, kokosmjölk, lime och färsk koriander. Åt rester av den idag och den var lika god fortfarande. Även dim-sumen på den vegetariska vietrestaurangen runt hörnet tidigare i veckan. Annars havregrynsgröt med äpple och kanel, det äter jag varje dag och det är nästan det godaste jag vet.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Tror inte någon sagt något "fint" till mig idag.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Idag: trots min telefonångest ringde jag och ordnade så att en transportfirma hjälpte mig hämta en garderob i Prenzlauerberg som jag köpt på Ebay. Monterat upp den själv och fått iordning på mitt rum efter en veckas klädkaos. Har dessutom fått lite gjort på min uppsats i tyska och varit på en opera-teater-nånting-föreställning på Hau 2 och varit social och allt, denna tid på året som annars är en död tid på mig på grund av pollenallergi.
vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Denna helgen är slut sedan fyrtiofem minuter och nästa helg är allt för långt borta, någonstans bakom horisonten. Är inte heller så intresserad av roligt just nu, vill bara bli klar med min uppsats och stanna inomhus tills mitt immunförsvar slutar plåga mig med sitt antiterroristkrig mot pollenpartiklarna.
vilken är din pepplåt för tillfället?
"Pepp"... Har lyssnat på Vampire Weekends första skiva när jag cyklat i veckan, det är någon slags vårpepp. Annars mer aggressiv pepp med A tooth for an Eye från The Knifes nya och den här remixen av Benjamin Brunn - Kicks
vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Gör inte skillnad på dötid och annan tid. Men igår när jag hade gjort misstaget att vara utomhus i solskenet och pollenregnet och sedan mådde för dåligt för att kunna använda hjärnan resten av dagen kollade jag på en halvdålig japansk film. Den var så pinsam att jag tog till närmaste diktsamling för att leta metaforexempel till min uppsats för att slippa undan. Kändes som att jag lurat min hjärna där. Sedan kollade jag på en dokumentär om månen.
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Ja, har budat och vunnit grejer på Ebay. Ny kamera och objektiv. Samt klippt av mig nästan allt hår.
vad oroar du dig för?
Börjar bli en aning oro att min allergi kommer hindra mig att bli färdig med min uppsats i tid och att jag därmed inte kan ta ut min kandidat i tid för att registrera mig på magisterutbildningen i höst... Men tänker inte låta det ske. Är egentligen ganska märkligt befriad från oro just nu.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Öh.. Monika Fagerholm i måndags, kanske. Kanske sett nån annan men känner inte igen kändisar.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Livet
hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?’
Tråkiga. Poserat lite för att se hur min nya frisyr ser ut. Har ingen bra spegel på rummet.
Har veckan varit bra än så länge?
Bortsett från pollenallergin har den nog varit bra. Under omständigheterna nästan på gränsen till mycket bra, för även om den gör ont så är våren så vacker och gör allt fjäderlätt när den kommer.

ny

Plötslig värme. Den lilla urknallen som händer varje år. Liv uppstår. Människor på uteserveringar, trottoarer, balkonger, i parkerna. Med ölflaskor eller jointar, med öppna ansikten, alldeles öppna så som de sällan är under någon annan tid på året: en nyfikenhet på världen och människorna, en längtan att krypa ur sitt bo, en hunger efter intryck, efter att inkorporera andras kroppar i sin om än bara genom ett avtryck på näthinnan.
  Ändå är träden fortfarande kala. Kronologin skevar. I Tiergarten en skymning, på väg hem från ett författarsamtal med Monika Fagerholm på universitet, i fjolårslöven bredvid cykelvägen längs med Strasse des 17. Juni rotar en räv bland någons kvarlämnade matsäck. Jag stannar cykeln, däcken måste pumpas efter vintern, jag måste se på den här räven, plötsligt en ekorre som kommer ned från en torr ek. Räven vrider sig om 90 grader av prasslet, intar samma position som jag sett mina katter inta tusen gånger vid åsynen av en gråsparv, räven smyger sakta men ekorrens värld är i high speed och den hinner upp i ett träd innan räven hinner samla kraft för ett språng. Av två röda snabba smidiga djur är ekorren vinnaren. Räven har inget tålamod utan återgår till skräpet, hugger tag i ett chipspaket, strosar bort till en buske och gräver ned den. En ömhet i mig. Här gömmer någon skräp som vore det en stor skatt.
  Ekorrens träd var bara en ung planta, den sitter fast där i den tunna toppen, en skugga med tofsöron med den blånande himlen, men medan räven gräver vågar den språnget till den närliggande eken och lyckas, det hade varit omöjligt att föreställa sig en sådan precis varelse misslyckas. Med sina pepparkornsögon svingar hen sig vidare som klätterbaronen i Calvinos roman och räven fortsätter gräva ned skräp. En liten del av mig önskar att hen fått ett riktigt mål mat ändå. Jag känner mig ansvarig, eller delaktig, som om räven var mitt totemdjur. Men någon måste alltid lida, mer eller mindre.
  Men inte människorna, inte nu. Inte med solen, med värmen, med ljuset, med förhoppningarna på en lång och händelserik sommar. Inte nu med en kopp espresso utanför den lilla kaffebaren på Akazienstrasse. Inte nu på den runda grässlätten i Kleistpark med solglasögon och stenciler och vänner. Ännu har ingenting hänt, många knoppar har inte brustit, vi överlevde vintern och har fortfarande några liv kvar, några hjärtan i bröstkorgen, revben intakta. För hjärtat är livet enkelt. Men var då ett hjärta. Ett pulserande, fördelande, en knutpynkt, en källa.
  Plötsligt värme. En lördagskväll bestämmer jag mig för att klippa av mig håret. Jag är färdig med det nu, med de år som det bär i sina döda celler. Färdig med de koder det bär. Minnen kopplat till håret flyter upp till ytan och jag rör runt från min båt, låter vattnet krusa sig igen. De kan jag använda sedan. Nu söker sig min blick framåt. Och när flätan låg där på frisörsalongens golv var det ingen omvälvande förändring: förändringen var invändig och hade redan skett för länge sedan.

vykort från istanbul

common sense

You could take the entirety of the common sense of the humans and put it in your hand and still have room for your dick, det är Anne Carson som skriver så. Ja, det här common sense som de pratar om, filosofer och sverigedemokrater, vad är det. En svag feberdröm. Det är olika för alla.
  I taxin på väg från en nattklubb i Taksim i Istanbul plockar min kompis som jag bor hos i en vecka fram en liten påse ur fickan och säger I got something for you. What is it, frågar jag. Coke, svarar han. Jag tittar på det vita pulvret. Jag funderar, avvaktar. Hemma i lägenheten, på en trång gata i en före detta semesterort, numera en bebyggd stadsdel med trånga gator och gallerior överallt, gör han linor på skrivbordet med ett kreditkort och frågar om jag inte ska testa. Det är inte farligt, kokain är lugnt. Nästan ingenting. Jag sitter i en skrivbordsstol med fötterna på skrivbordet och studerar honom. Har dansat början av natten i en liten men imponerande klubb, med Istanbuls rich kids, den bortskämda överklassen, konstnärer med rika familjer, designers, skådespelare. Jag är mätt av intryck. Tittar på det vita. Tänker, det är en dag imorgon. Är detta sunt förnuft.
  Jag säger, nej, jag har ingen lust. Jag säger, jag ser inte meningen. Jag säger, jag ska upp imorgon och besöka Topkapi palace eller Hagia Sofia. Dra med fingrarna över sten som stått i århundranden, årtusenden nästan, och känna sprickor som tiden eller människor gjort. Se den grafitti som en viking ristade in i räcket på övre galleriet i Hagia Sofia som då var en kyrka, "Halvdan var här". Att någon var så långt hemifrån för så länge sedan. När inga cybertrådar fanns att binda honom till födelseorten. Hur kände han egentligen inför sin vistelse i Konstatinopel? "Halvdan var här". Ville han ens vara där?
  Gör som du vill, säger min kompis och drar en lina. Tittar upp med en skolpojkes uppsyn ställd inför en del av världen han aldrig hört talas om förut. Men det är ett kort ögonblick. Sedan är han bara en helt vanlig, berusad person. Han säger att jag kan testa att gnugga lite pulver över tandköttet, jag testar, det är som en lätt tandläkarbedövning. Jag går och lägger mig. Nästa dag tar jag bussen in till stan och går till kyrkan som blev en moské som är ett museum. Det är varmt, tulpanerna är nästan överblommade.

inre angelägenheter

Idag är det världspoesidagen, vad det nu innebär, men jag publicerar i alla fall en dikt på rymden. Läs gärna här.

19 mars

Tyskans "Mal", som på svenska översätts till "gång" som i "en gång, flera gånger, någon gång", har den ursprungliga betydelsen "fläck som framträder/ sticker ut".

Jag tänker på detta. Jag tänker: en gång hände det och det, och jag tänker på att den punkten i tiden jag refererar till är som en fläck, ett ställe som framträder tydligare än bakgrunden, en ö i havet, ett vatten i öknen, ett träd på kalhygget.

Och resten är då bara en jämngrå massa.

*

Det verkar som om vi inte kan tala om tiden med några andra begrepp än de rumsliga. Vi har bara inga ord för det. Tiden är rummets aviga lillebror som ärver storasysters kläder. Sedan växer Tiden upp och blir jätteviktig, en person alla bryr sig om, alla måste bry sig om, ta hänsyn till. Någon som styr över varje människas dag och natt och liv och död. Inte längre rummet. Storasyster sitter innesluten i sig själv och är en kropp som alla trampar på utan att tänka att de trampar på henne. Tiden knuffar folk i ryggen och den känner hans spöknärvaro hela tiden.

Men fortfarande i dessa avlagda kläder, utan egna begrepp. Människan kan inte tänka sig tiden. Eller kan vi tänka oss tiden, genom rummet?
  Jag vet inte.
  Kanske är det bara genom det verktyg, den techné, som det mänskliga språket är, som tiden kan greppas, eller inte ens greppas: anas, tänkas. Det är svårt att föreställa sig vad djuren har för tidsuppfattning, min katt exempelvis, eller en häst. Djur vi möter varje dag, kanske samma tidpunkt varje dag eller vecka. Innebär tidpunkten någonting för dem alls. Betyder en gång, två gånger, tre gånger något? Martin Heidegger menade att djuren inte ens kan dö eftersom de inte är medvetna om tiden, om döden. De bara finns och sen finns de inte. Som med människor, men vi manifesterar oss så duktigt genom språket. Men vi manifesterar oss också i relationer, och det gör djuren också, därför tror jag visst de kan dö, utan tid eller inte.

*

  Kerstin Ekman skriver:
  "Tiden gick också i gamla program till fotbollsmatcher, i konsumkvitton och tidlappar från verkstan. Och jag tror det var tiden han ville åt. När nuet smälte i tid och rann undan var det personliga inte särskilt vidkommande. All denna pappersbråte måste för honom ha varit den framrinnande, den framstörtande sörjan som är tiden och han samlade den i stillastående dammar och gjorde sig själv uppmärksam på att den i själva verket inte rörde sig" (Stad av ljus, 1983)

  Tiden är saker, är händelser i rummet som dokumenterats och arkiverats. Just det: den rör sig inte, den arkiveras, eller glöms bort, blir en grå massa mellan fläckarna, fast utan utsträckning. Rör sig gör människor, djur, trädkronor i vinden, snön ned genom himlen. Kanske inte ens trädkronorna och snön, om man är petig med agens.
  Men språket är tänjbart, ekonomiskt och praktiskt. Vi formar det efter situationer, även i slit och slängsamhället använder vi gamla ord till nya innebörder hellre än att uppfinna nya, vi formar språket efter samhället vi lever i, eller så formar samhället vi lever i språket.
  Någon talar om människor som volymer när det passar hans agenda.
  Men hur ser det ut i en sådan hjärna? Hur ser det ut i ett land som har en sådan hjärna som migrationsminister?
  Att tiden skulle gå någonstans känns ännu mindre troligt när man vissa dagar vaknar och tror man befinner sig på 1930-talet. Andra kostymer, andra slipsar, andra skodon bara. Andra färger. Men förskjutningarna i språket har samma andedräkt. Samma princip som tillåter oss att tala om tiden som vore den ett slutet rum omkring oss kan avskriva människor allt värde. Volymer av svart hår och bruna ögon.
  Heidegger var besatt av att argumentera för en distinktion mellan "djuret" (bestämd form singularis) och människan i slutet av tjugotalet, med språket som avgörande faktor. 1933 gick han med i NSDAP, nazistpartiet. Så... kan det gå?

*

  Denna konstiga tid, detta konstiga metaforiska språk, denna tidslösa vettlösa rasism. Och utanför i mars faller den snövita snön. Suck.

-

Dagarna är spelkulor som rinner genom fingrarna, inte direkt nyttiga men vackra att titta på och sköna mot huden. En torsdag går jag för andra gången längs med en liten gata i Schöneberg där husen är så stora och anspråksfulla att det känns som att de kräver något av en som förbipasserande, och plötsligt hör jag ett intensivt fågelkvitter och en blixt av aprilsolsken passerar genom mitt medvetande. När jag ser mig omkring upptäcker jag en klunga snödroppar i den blöta frusna gräsmattan framför ett av husen.

En försmak. Ett förspel. Men staden fryser och tinar om vartannat som frukten i ett för kallt kylskåp och jag har tappat vikt och blivit lättfrusen igen så min längtan efter den stundande revolutionen är lika stark som vanligt, som för alla andra på det norra halvklotet. Jag tänker på grodornas parningslekar i april, hur man inte ser själva djuren först utan bara hör de liksom knottriga ljuden och prasslandet bland löven. När man ser sig omkring rör det på sig överallt. Man känner sig nästan oanständig, en voyuer.

Det våras snart men vänner flyttar från staden och jag stannar och vill ingenting annat än att stanna. Känner mig väl lite ensam ibland. Mest om söndagarna. När jag vaknar i skymningen och ingen bryr sig.

En söndagsmorgon fann jag mig på en barstol i kassan till klubben dit jag går ibland. Fem timmar tidigare hade jag betalat tio euro inträde och nu satt jag där med pengaskrinet till höger och två män framför mig, den ena slängde långa blickar på mig från DJ-båset och efter timmar på dansgolvet kom han fram och började prata med mig, en av arrangörerna var han, svartklädd med en prydlig mustasch och sympatisk utstrålning så jag lät honom bjuda mig på en mangojuice och vi började prata om alla möjliga saker som kanske inte vanligtvis dryftas på sådana här ställen; den europeiska identiteten, den svenska högerregeringen, han säger att jag är ett märkligt undantag på dansgolvet såhär dags när alla andra som inte går på droger går hem och sover för att deras kroppar säger åt dem att göra det. Men min kropp har ju slutat känna vare sig hunger eller trötthet som den brukade. Den har bättre saker för sig.

Det blev hans tur att sitta i kassan men klockan är nu åtta på morgonen och det gråbleka morgonljuset sipprar in genom dörren där vakterna står med händerna nedkörda i fickorna och ansikten i samma trötta nyans som himlen. Den andra mannen tittar på mig och vänder sig mot den första, säger Nu förstår jag vad som tog dig så lång tid, vänder sig mot mig och säger nästan andlöst du är så vacker! och trots att även han har en sympatisk utstrålning - och då är ändå detta en tid och plats då jag inte sockrar mina omdömen om människor - så hatar jag att känna mig som en trofé, vrider på mig och ler snett med blicken på pengaskrinet.

Men för en gångs skull var det en slags vänskap som tog sin början på dansgolvet, tror jag. Jag lärde känna en människa jag trivs med och kan prata med på ett sätt som om inte annat kan göra underverk för min tyska. Och det är vid sådana här tillfällen jag blir medveten om hur lite jag faktiskt pratar i vanliga fall, förutom alla de konversationer jag för med mig själv och andra inuti mitt huvud. För efter en kopp te med en bra samtalspartner flyter nu språket som vatten över mina läppar på ett sätt som månader i ett kollektiv med tyskar inte kunnat åstadkomma, jag fick 1,0 på min muntliga tenta och det hade jag kanske fått ändå men inte med samma självsäkerhet utan den känsla av språkligt flyt jag hade efter den där koppen te.

Tredje gången vi träffas berättar han att han har flickvän och jag känner mig snarast lättad, om än lite förvånad. Och jag kommer att tänka på ett möte på ett dansgolv en gång för flera år sedan och vad som blev av det. Det allra första minnet jag har av A: en märklig människa som kommer fram till mig på dansgolvet och i en glad ton utbrister Är du sådär lössläppt? på halvbred småländska. Nu delar vi en lägenhet i Lund och har gemensam vårdnad om femtio krukväxter och två katter. Så om jag ska värpa fram en sensmoral i dag, ikväll, i natt, är det kanske att jag borde se över min inställning att jag helst vill slippa prata med människor när jag är ute och dansar. Det finns guldkorn även i stroboskopbelysta svarta hav av knark, sprit och falska förhoppningar.

i drömmen kelar jag med ett vildsvin

tills jag inser att det är ett vildsvin

då blir jag rädd och gömmer mig

på övervåningen

medan svinet plötsligt blir ilsket

ett vildsvin

jag vaknar rasande

med en smak av trä i munnen

som om det vore jag

som förstört en interiör

men strax ser jag solen i en glipa

ser den som en sol och minns

snabbt mitt namn