axon terminal

2012-01-26T23:40:00.000-08:00

ja jo jag lever, jag lever väldigt mycket, trots denna döda kalla årstid som lömskt lägger ishinnor på cykelbanorna. och apropå livet har jag hunnit bli gudmor, eller en säger kanske fadder, åt ovanstående vackra person - jag läste en dikt av kristina lugn på dopet, den som börjar med "du ska få ett panoramafönster i barnbidrag" och efteråt fick jag mer beröm av den frikyrkliga församlingen än prästen, tror jag. dessutom gav jag henne den tämligen nyutgivna svenska tolkningen av t.s. eliots kattdikter i doppresent. när hon fyller femton får hon the wasteland...

för övrigt har jag gjort radio igen, denna gången ligger den som podd på Rymden, ett nätmagasin för litteratur och kultur. Vilket är lämpligt eftersom programmet handlar om just rymden. Lyssna här!

1

2012-01-26T23:33:00.000-08:00

jag lägger örat mot marken, lyssnar efter pulsen jag vet finns gömd under myllan. jag har läst om den, det är världsjälen eller moder jords stora ömma hjärta. jag har inte bestämt mig för ett namn än men jag vet att den finns där, borde finnas där: pulsen.

och om trädens rötterna är nervtrådar i djupet, vart skickar de sina signaler? vilka impulser ger de upphov till? spirande skott, jordbävningar... allt som vi inte vet riktigt säkert. och synapsklyftan är en oändlig rymd av tvekan, meddelandet små klossar som ska passera, passa i hålen på andra sidan, tänk om de inte passar! tänk om ingenting händer? trösklarna höjer sig över våra drömmar.

min önskan är ett vidarebefordrat brev, den måste segla över avstånd större än världshaven, och som med flaskpost vet jag aldrig i fall den når fram, ned i djupet. ned till alltings hjärta. och vem vet i fall rötterna ens når så djupt.

längtar efter

2012-01-03T10:01:00.000-08:00

blommande rhodondendron. och magnolia. och sjungande koltrastar, och bofinkar. från ett fönster några våningar ovanför Strøget hör jag alltid en fågel sjunga, det tog ett tag innan jag insåg att det inte bara var i mitt huvud. den låter lite som en koltrast, men är väl någon mer exotisk burfågel, antar jag. min ovilja mot att hålla djur i bur till trots blir jag varm inombords varje gång jag går förbi och hör kvittrandet överrösta gatans livliga kommers.
en föraning om kommande årstider, då den bästa tystnaden är den som överröstas av koltrastens kvällsdrill.

2012-01-01T14:59:00.000-08:00

Det känns som att något har tagit tag i mig och ruskat om mig tills hjärncellerna inte längre befinner sig där de brukade. nya kombinationer, gamla entiteter på nya platser. tillbringade till exempel en och en halv vecka i småland med att, allt jag tycker om där till trots, längta därifrån. det är många tågresor nu, genom skogar, städer; över broar, slätter. kupén skakar fram, skakar cellerna på plats, deras nya plats, jag är omskakad men tillfälligt nöjd med att titta ut genom fönstret, se den halvt sjunkna båten i havet under bron, se armén av vindkraftverk som reser sig ur vattnet, se människorna som tillsammans med sina stora resväskor är på väg hem eller bort. se staden växa fram under hastigheten, känna avstånden krympa tills jag är så nära att jag förstår att jag inte visste vad ordet betydde förut.
och jag är på väg hem eller bort, är aldrig riktigt säker på vilket.

2011-12-28T13:36:00.000-08:00

har en ny telefon och därmed även en mer portabel kamera. här bilder från en promenad i ett snöfritt landskap, himlen var tung av regn och färgskalan fantastisk: ladugårdarnas rödfärg och barrträdens mörgröna mot en bakgrund av tjugo nyanser av grönbrunt.

anteckning från förra veckan

2011-12-28T12:24:00.000-08:00

mörkret ligger som en omfamning runt landskapet, den vita snön lyser endast upp de svarta trädstammarna som står och huttrar längs med fälten eller tätt inpå landsvägen. jag kör bil genom kvällen och trots att jag färdas framåt så snabbt väglaget tillåter (60 km/h) så märker jag inte att jag kommer någon vart: allt är samma dunkla tomhet, den breder ut sig till höger och vänster och framåt och bakåt. jag stänger av radion och sugs in i ensamhetens vakuum: det enda ljudet är motorns dova brummande, det enda ljuset bilens strålkastare och återskenet från reflexstolparna utmed vägen. inga stjärnor som minner om rymden, inga hus som minner om mänskligheten. jag skulle kunna vara den enda varelsen i universum, men jag tror knappt på universum längre. kan inte föreställa mig något annat än denna ödsliga landsväg, detta på samma gång skräckinjagande och trygga landskap. jag drabbas av en längtan att stanna bilen och kliva ur, bara stå och lyssna på tystnaden eller gå rakt in i mörkret.

men jag gör inte det; jag kör vidare, högerfoten längtar ändå till ett tecken på samhörighet, och till slut dyker ett blekgult ljus upp: ett fönster, en gatlykta. förtrollningen är bruten, världen kom tillbaka till mig.

småland

2011-12-22T14:17:00.000-08:00

och så åkte jag och tintomara ifrån ett vindpinat lund, vid tågbytet i alvesta märkte jag att det hade börjat snöa, och när jag var framme i vaggeryd hade det bara tilltagit. vaknade till en vit värld dagen därpå, tog en promenad, såg inga djur mer än småfåglar. hörde inga ljud mer än fladdrandet från deras små vingar och snön som föll tung från grenarna. vad jag saknat den där tystnaden som inte finns att hitta någonstans i staden.

2011-12-13T06:41:00.000-08:00

effekten av just det här ögonblicket på just den här personen. "den här personen". det fula j-ordet. underströmmar av tid innanför huden, studenterna i det andra hörnet ser dem inte, känner dem inte; de har armbandsur i guld och räknar tid och pengar och ritar diagram i rutade kollegieblock.
om jag bara vrider huvudet lite grann ser jag rakt ut i sommaren, innergården på andra sidan fönstret finns inte så mycket här och nu i decemberdiset som den finns grönskande i mitt minne. jag vet att platsen har en annan identitet, att den inte är denna nakna blottlagda deprimerade scen, eller att den i alla fall inte kan reduceras till den, det är inte dess jag.
vi grillade där en kväll i somras, precis på den plätten vid buskaget satt vi på utbredda filtar, eller i våras var det till och med för det blev svalt när solen gick ned, minns jag, och mitt hjärta befann sig fortfarande i helt andra omloppsbanor. men ändå visste det redan då att jag var på väg någon annanstans, eller att jag redan var någon annanstans precis som att den här platsen, den här innergården, på samma gång är grönskande och full av liv och fågelsång och klirrande ölflaskor och det svaga väsande ljudet av glödande kol, samtidigt detta och samtidigt grå, kall, naken, en dansbana för vinden som älskar den här staden på sadistens vis, regndropparna på de magra grenarna på väg att frysa till is, på väg att övergå till en annan existensform. samtidigt. och de svarta fåglarna som cirkulerar över trädkronorna är desamma, men framstår ändå helt annorlunda för ögat eller det som tolkar ögats intryck. de är olycksbådande eller åtminstone melankoliska nu. de fulländar bilden, denna skymningsmålning. till majscenen hade de inte tillfört någonting.

och någonstans blommar alltid tidlösan. klorofyllös, obekymrad om årstid, tidsålder, tidsanda och rusningstid. den är sin egen måttstock. lyser lila som små spirituella punkter i en existentiellt öde gräsmatta. och när kyrklockan slår sina tre, fyra slag ler de inom sig själva. att låta sig styras av dessa naiva klockor.

ordkonst

2011-12-07T06:45:00.000-08:00

Vad är detta? undrar Tintomara

Nämen! Det är ju nya numret av tidskriften ordkonst!

Ja, tema skogen är det också. Innehåller flera fina essäer, en intervju med Ambjörn i Den svenska björnstammen, en hel del nyskriven (skitbra) poesi, och litteraturkritik. Jag bidrar med inledaren som ni kan se ovan, och en recension av Liffners Lacrimosa. Om ni nu tänker åh! varför har jag inte ett ex i min hand? så går detta att lösa: på ordkonst.nu finns formulär att fylla i för den som vill prenumerera. Och på ordkonstbloggen kan man även följa vår julkalender som är något av en gott-och-blandat-påse. Man kan t.ex höra mig läsa en dikt av Wislawa Szymborska.

Det var allt för nu, nu ska jag äta lussekatter och skriva färdigt en b-uppsats och försöka förtränga min längtan till smålandsskogen. snart är det jullov!

plankton

2011-12-02T06:56:00.000-08:00

Ett nytt Plankton har sett världens ljus: Julia har producerat ett program på tema "att bada". Att bada? När hon slängde ut ämnet insåg jag att jag just skrivit en text om en traumatisk badupplevelse från min barndoms somrar i norra Italien. Så jag skrev vidare lite på den, drog en långsökt koppling till min skeptiska inställning till språket som kommunikationsmedel, och läste in. I programmet hör du även Monika Fagerholm prata om att bada, eller "simma" som man säger som finlandssvensk, och om sitt skrivande. Och andra fina grejor! Lyssna här!

Fotografi av Sally Mann.

2011-11-29T11:13:00.000-08:00

jag och saker jag (typ) läst om idag:

2011-11-28T14:42:00.000-08:00

Måndag: solen skiner och vinden som igår slet med sig hustak har nu stillnat helt och hållet, men vad gör det när jag inte kan ta mig tid att låta solen skina på mig mer än den kvartslånga cykelturen mellan universitetet och hemma? Och jag klär mig som om det vore nästan-december och svettas floder när jag äntligen parkerar cykeln utanför SoL-byggnaden. Jag börjar bli misstänksam mot detta milda väder: när kommer bakslaget? tre meter snö och tjugofem minusgrader i februari? nu är det närmsta snö-liknande tusenskönorna som envisas med att blomma på gräsmattorna (säkert blommar tidlösan i botaniska trädgården, också) och det vita skräpet som kråkorna slitit upp från papperskorgarna.

Nu sitter jag och pluggar fonetik, försöker avgöra var tungor och tänder och läppar befinner sig, och kan bara avgöra att de inte befinner sig i några spännande situationer alls. Bara formar några frikativa konsonanter eller bakre-slutna vokaler.

Inga vidare kommentarer, förutom den här låten.

2011-11-26T14:52:00.000-08:00

gårdagens kreativitet fick sin fortsättning i en workshop i cigarettrullning (det är en konst, och jag tänker att jag kommer bli utskrattad om jag flyttar till berlin utan att behärska den), och i förfalskandet av en stämpel för att komma in på den i dubbel bemärkelse fulla klubben. Och sedan dansande på ett dansgolv behärskat av ett par bröliga djs, fyllt med förhäxade människor och någon klämde mig på rumpan och jag tog tillfället i akt att ösa min uppdämda vrede över någon som gjort sig förtjänt av det. Klockan två gick vi hem och löste korsord tills vi somnade.

idag minns november hur november brukar vara och regnar över en grå och död stad. vinden kastar sig mot fönsterrutorna så att de bucklar sig och katterna går inte ut mer än nödvändigt, de jobbar i skift med att ligga i mitt knä och drömma om varmare tider medan jag gör detsamma; lämnar lägenheten endast för att ta mig till tvättstugan och tillbaka, ritar, börjar läsa Bergtagen och skjuter upp pluggandet till en annan dag.

2011-11-25T08:41:00.000-08:00

det är fredag, och jag hade tänkt sitta med uppsatsen fram till förfesten, men jag såg över mina prioriteringar och kom fram till att tyska män från fyrtiotalet är viktigare i mitt liv än godtyckliga deadlines. förlagan till teckningen är ett fotografi, antagligen ett passfoto, som fanns i en skokartong med fotografier jag köpte på en secondhandbutik i Berlin för några år sen. De var tagna av en västtysk lärare, antagligen från och med krigsslutet, kanske börjar de tidigare. Många bilder på vackra pojkar i kortbyxor och knästrumpor har han tagit. Just denna bilden tror jag föreställer fotografen själv. på andra bilden: skatan som brukar titta på mig när jag sitter vid skrivbordet, men som alltid flyr när jag tar upp kameran.

2011-11-24T13:41:00.000-08:00

älskar mina mitbewohner även om den ena alltid stjäl min kontorsstol så fort jag lämnar den samt väcker mig på nätterna när jag glömmer mina öronproppar, och den andra stundtals är spydigare än en femåring med storhetsvansinne.

I läsesalarna:

2011-11-24T09:32:00.001-08:00

klocktickandet, bladvändandet, stencilprasslet och godispappersprasslet. Stolssitsknarrandet och sedan den tryckande tystnaden. Åtminstone i rummet, i huvudet däremot trängs orden i trånga soffor, byter plats med varandra som lekte de havet stormar. Aldrig bestämmer de sig! Och jag försöker forma sammanhängande tankar, för att inte tala om resonemang, men kommer av mig med varje kommatecken, liksom halkar ur spåret och måste börja om. Så skriver man istället en text om ingenting, eller om läslampor i vackert grönt glas eller om att brandlarmet gick när jag satt på SoL-biblioteket och skrev på en essä om Elfriede Jelinek istället för att skriva på min b-uppsats om henne, för orden ville för en stund flöda på svenska och i helt andra banor än de jag valt för mitt uppsatsskrivandet. Jag kommer alltid till en gräns som jag uppfattar som mitt tänkandes gräns, men som jag av erfarenhet börjar förstå är mitt självförtroendes gräns. Jag har alltid älskat att lära mig, men jag har aldrig riktigt kommit dit att jag känner att kunskapen är någonting jag kan besitta. Den dubbla domen: att vara kvinna och alltid ifrågasätta sin förmåga, och att komma från en oakademisk, kulturellt analfabetisk familj och alltid ifrågasätta sin kunskap. För den vilar på en så bräcklig stomme!

Ungefär så känner jag, och man ska väl skriva vad man känner, man ska väl uttrycka sig så att man inte inte exploderar av det inre trycket. Eller så kan man tiga? Och det har jag gjort, jag har varit tyst genom att prata, prata, prata, för att det väsentliga ska ligga dolt bakom orden. Jag är lika rädd för att visa mig som jag är rädd för att inte bli sedd. Och nu rinner tiden ut: ljuden tilltar när väskor packas, jackor tas på, snart stänger UB och vi måste ut i den fuktiga novemberkvällen. Vi lämnar rummet men bär orden med oss. Och jag försöker sätta en punkt jag kan tro på.

skrylle

2011-11-14T13:12:00.000-08:00

Förra lördagen vaknade vi klockan två till en lägenhet som badade i solsken, det är som om allt är gjort av guld sa A och så mindes vi vad vi bestämt oss för någon gång innan vi gick och lade oss: att vi skulle cykla till Skrylle naturreservat. Vad man beslutar under ruset brukar upplösas i ett intet dagen därpå, men inte denna gången. Så vi packade cykelkorgarna och ryggsäckarna och gav oss av: först genom hela Lund, från väst till öst, den sjunkande solen dunkade oss i ryggen och våra skuggor skyndade före. Sedan över de oändliga fälten, bortåt och uppåt, tills vi kunde se hela Öresund breda ut sig med slätter och bebyggelse och bron som en länk i landskapet. Att jag är känslig för vackra naturscener har kanske mina läsare redan förstått, men när jag är bakfull är jag så lyrisk att jag vill kalla mig panteist. Ser Guds närvaro i ett enormt pilträd, i de fortfarande smaragdgröna gräsmattorna, i utsikten, i solnedgången som såg ut som på ett vykort från Afrikas savanner. En märklig lyckokänsla: förundran.

Vägen till Skrylle var längre än vi trodde (17 kilometer är en sak att läsa i en turistbroschyr, en annan sak att uppleva i sina benmuskler) och det kändes som att vårt mål hela tiden undflydde oss. Vi passerade berg som vi inte hade en aning om att de existerade här, det såg ut som Mordor men var nog bara ett stenbrott. När vi kom fram hade solen precis gått ned och novemberkylan krypit upp ur jorden. Men vi hade eld. Och innan vi cyklade tillbaka hittade vi en offentlig toalett där vi tinade upp våra fötter under handtorken.

På vägen hem öppnade sig himlavalvet och visade nästan alla sina stjärnor; på en mörklagd landsväg långt borta från städernas utjämnande ljus var det en intensiv upplevelse. I dikena prasslade det från djur som gömde sina identiteter i mörkret.

kartor

2011-11-13T11:39:00.000-08:00

Jag och marx läste inkomna texter - till ett kommande nummer av ordkonst med tema "kartor". kartor kartor, jag tänker bara på kartan över Terra Incognita som hänger på väggen bakom kvinnan i blått som läser ett brev på en målning av Vermeer, se ovan, och som Tranströmer skriver om i en dikt som heter just Vermeer. Det är min favoritdikt av honom, antagligen för att det var den första dikten jag verkligen l ä s t e, nogrannt, och under vägledning av min dåvarande svensklärare. Jag skrev en analys av den som mitt sextonåriga jag var så nöjd med, där jag tolkade in ett buddhistiskt budskap i de sista raderna (och tomheten vänder sitt ansikte till oss/ och viskar/ "jag är inte tom, jag är öppen"). versrader som sedan under en klassfest förvanskades till utropet: "jag är inte tom, jag är full!". Jag har helt enkelt många minnen av den här dikten - den både fungerade som en portal till en värld av ord och mening jag förut inte haft tillgång till, och vävde sig in i mitt dåvarande liv rent konkret. Plus att jag gillar målningen också. Efter att Tranströmer fick nobelpriset gick jag runt i lägenheten och lärde mig den utantill, jag kan alldeles för få dikter utantill, tänk om jag en dag skulle fastna någonstans, i limbo eller bara instängd ensam i en mörk källare någonstans, utan något att göra, någon att prata med, något att läsa! då måste jag ju ha ett litet bibliotek av dikter i mitt huvud att överleva på, tänker jag. Som den där skeden i Mio min Mio som smakar av den maträtt man är som mest sugen på just då och som stillar ens hunger. Fast något som stillar ens existentiella och intellektuella hunger. Man måste förbereda sig på det värsta.

Ber (inte) om ursäkt för dessa lösa associationer... En nästan sammanhängande fortsättning på karttemat följer kanske. Och nästan apropå: när jag bildgooglade "Kvinna i blått som läser ett brev" var det min egen blogg jag blev anvisad till! Internet är ett Terra Incognita men ibland kommer man hem till det bekanta ändå.

söndag

2011-11-06T14:25:00.000-08:00

vissa dagar blir man berusad av livet, andra dagar blir man bara berusad. och nätterna ska vi inte tala om? jag gick och lade mig klockan nio i morse, men det var ingen soluppgång vi cyklade hem i för solen gick aldrig riktigt upp idag, den har varit dold bakom molnens persienner vilket var mycket praktiskt eftersom mitt fönster saknar rullgardin. så att jag kunde sova några timmar. och vakna fortfarande berusad - men av vad? kaffevodka? livet? varför möta dagen med jämnmod när man kan känna ångesten som bultar i bröstet för att en timme senare få den utbytt mot spontan, osökt eufori när man cyklar genom ett mörkt och av fågelskit stinkande lundagård? i af-borgen höll festen igång sedan gårdagen när jag på eftermiddagen skulle på radiomöte, som sagt fortfarande berusad, och allting framstod som så oerhört absurt att jag bara vill brista ut i gapskratt och sedan krama livet, om det hade bestått av en kropp, haft en form.

nu vill jag bara läsa barockpoesi, Quevedos sonetter, helst. "jag är ett trött skall bli och är och varit"... kan kanske få ned mig på jorden igen. eller ned i den.

och ikväll?

2011-11-04T13:24:00.000-07:00

ja, ikväll stannar jag hemma i soffan med Marx och Karl Ove, kanske lite lådvin på det. Läser alltså inte trean utan tvåan i Min kamp-sviten, och efter att ha skummat mig igenom början så är jag nu helt såld igen - på hur han beskriver förälskelsen, känslornas intensitet, men sedan också i ett annat tidsplan hur intensiteten bytts mot den nötande, slitande vardagen - och hur romanjaget däremellan för en kamp mellan det lilla livet och den stora konsten, hur viljan till frihet och viljan till närhet kolliderar.
och så har jag tittat (lyssnat) på det här samtalet mellan Fioretos och Knausgård från bokmässan, som enligt mina vänner som var där alla dagarna var det bäst-bästa. och ja - det är bra! Knausgård lyckas faktiskt prata om något som tar honom flera tusen sidor att uttrycka, det är inte självklart. och så snackar de mycket om barocken! det gillar jag.

2011-11-02T12:02:00.000-07:00

snackade med några vänner igår om hur mitt fotograferande började - med låtsaskameror på dagis och sedan min första riktiga när jag var nio - och jag sa men ja, det var ju inte direkt några fina bilder på den tiden... jag fotade typ skogen, blommor och mina katter. Det gick en stund, sedan kom jag på att det ju är precis vad jag fotar idag. plus mig själv ibland. utveckling? inveckling!
här är i alla fall några bilder från helgen.

2011-11-01T13:34:00.001-07:00

en morgon i ekhult, på andra sidan vintertiden.

ekhult

2011-10-30T10:31:00.000-07:00

Lite fler bilder från förra helgen: de tre översta utsikten från min mammas sovrum, resten från när vi åkte runt och tittade på halvövergivna hus som min mamma vill köpa. På ett fält hoppade en räv runt och jagade åkersorkar medan jaktlagen väsnades inne i skogen, hundskall, skott som ekade mellan träden. Räven brydde sig inte, i skydd av lagen och sitt eget lättsinne hoppade han omkring i solen på fälten medan en älg segnade ned i mossan, de långa benen som fällde ihop sig för sista gången. Vi gick över fälten tills mina kängor var genomvåta och räven studsade vidare bortåt, med den osannolikt fluffiga svansen som en fana riktad bakåt. hejdå för denna gången.

nu sitter jag i mitten av en trivsam bakfylla och korrläser nya numret av tidskriften ordkonst och gläds åt hur vackert det är, både formmässigt och ordmässigt. Temat för numret är Skogen. Releasefest är snart.

morgenspaziergang

2011-10-26T15:42:00.000-07:00

2011-10-26T13:49:00.000-07:00

I detta detta gråsoggiga utan slut i sikte pågående
skeende som vi inte riktigt vill bekänna oss till, inte
kasta oss in i utan istället vinka av som ett tåg från perrongen,
böja lätt på handleden med den vita näsduken mellan fingrarna
och stanna kvar här var nu här är och således undvika det
o-o-o så okända som vi vet en och endast en sak om och det är att det döljer
sig bakom nästa krök och gud vet att detta landskap bjuder på
många krökar det är backigt och snårigt och tallarna ställer sig
i vägen vart man än går, granarna bildar en mur av gröna klänningar och
björkarna är så smala och vackra att jag blir avundsjuk och hasseln
trollar utan mål och mening i hagarna vid sidan av spåret, spåret
där detta eviga skeende rör sig framåt bit för bit fast utan det
mellanrum mellan bitarna som orden antyder, det finns inga
mellanrum här egentligen, nej, det är inte ett sådant fall
utan fallet som är så övergripande att det inte har slut och inte
början och därmed inte heller några interpunktioner
detta, detta namnlösa men alla namn innefattande tar ibland musten
ur mig genom dess ständiga rörelse och illusionen det ger mig
av att jag står på en perrong och vinkar och vinkar och vinkar
och glömmer bort att det egentligen var meningen att jag skulle
kliva på och låta mig föras bort - - -

landskap

2011-10-22T15:28:00.000-07:00

2011-10-19T14:02:00.000-07:00

är så trött i själ och hjärna just nu, har snubblat på dessa förbannade akademiska kullerstenar och tappat mitt sinne för proportioner och behöver lära mig andas igen. så jag tar tåget till småland imorgon, och hoppas på sånt här:

huskvarna i höstjacka, galopp över stubbåkrar, familj. klyshigt att fly till landet, men det står jag ut med. dessutom har jag fyllt år och förväntar mig tårta samt nyöversättningen av Bergtagen; Min kamp 2 och Duden universalwörterbuch.

oktoberspegel

2011-10-18T13:55:00.000-07:00

jag har ett hem, det är ganska rörigt och framför allt överbelamrat av växter i olika former och färger och krukdiametrar, och rätt mycket böcker, och några katter, och en varierande mängd fina och andra människor (till de "andra" hör framför allt de som fredagsnätter kommer hit objudna och dricker upp vårt vin istället för att bara dansa). och när hösten kommer med sina bittra droppar och man kommer hem alldeles genomvåt och frusen in till märgen kan man tappa upp ett bad, kliva i med en välbehagsrysning, och där i karet läsa någonting. till exempel ekelöf, till exempel ur sent på jorden. Kanske "oktoberspegel":

nerverna gnisslar stilla i skymningen
som flyter genom fönstret grått och sakta
de röda blommorna värker stilla i skymningen
och lampan sjunger ensam i ett hörn

tystnaden dricker det stillsamma höstregnet
som inte längre gör grödan något gott
de knäppta händerna värmer varandra
och de stela blickarna falnar i glöden

radio

2011-10-06T12:36:00.000-07:00

Ja, jo, sedan sände vi höstens första Plankton i kväll. Vi sänder grejor från bokmässan (bl.a ett samtal mellan Fioretos och Dimitré Dinev som jag suttit och översatt och klippt i timmar istället för att plugga grammatik. Tyvärr blir det olyssningsbart mot slutet eftersom tekniken krånglar - inte på grund av den mänskliga faktorn, faktiskt, utan pga en livstrött dator) och så pratar vi om bl.a. Bernhard, Müller och Swedenborg. Och så kanske vi pratar lite obligatoriskt om Tranströmer mot slutet också, läser en dikt, sjunger en sång. Nej, ingen sång. Men dikt.

Lyssna här!

För övrigt var det min första gång på bokmässan, och jag var bara där på fredagen, irrade runt som ett barn i en godisaffär, blev lite starstruck av att nosa på Fioretos tweedkavaj, lyssnade längtansfullt på all tyska som flöt över mässgolvet, golvades av en dramatisering av en mejlkonversation mellan Elfriede Jelinek och hennes översättare Aimé Delblanc. Och så sålde Tranans förlag Bernhards böcker två för en, och man kunde dessutom köpa mot faktura vilket var ett slugt knep, för då grep jag efter ännu fler böcker, det blev Lispector, jag ångrar det inte men fick fakturan idag.

tranströmer

2011-10-06T11:48:00.000-07:00

En mycket förkyld, trött och regnig torsdag i oktober, och någonstans bortom min instängda lägenhet jublar människor men jag märker det inte förrän fyrtio minuter efteråt, när jag glömsk om vad jag missat loggar in på facebook och försöker tolka mina vänners statusuppdateringar. Jaha - oj - va - nej? Jaha! Så fick han sitt pris till slut, och poesin fick sitt pris, det var på tiden. Men på nåt sätt är det lite tråkigt, för att det inte är nåt nytt, och för att det ändå är Tranströmers år i år i och med åttioårsfirandet. Men i denna av nyhetsflöden översvämmade samtid kan det i och för sig vara skönt att slippa mer och mer och bara slänga sig på soffan med Tranströmers samlade dikter, vila i tystnaden mellan de på guldvåg vägda orden:

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
Trött indignation, glödande resignation.
Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

(Postludium, ur Det vilda torget)

måndag

2011-10-03T11:37:00.000-07:00

Eftermiddag vid skrivbordet. Och vid monstrean. Men hade jag kunnat välja: i en glänta i en lövskog. På en bädd av torra löv med Clarice Lispectors Passionen enligt G.H som sällskap.

-

2011-10-02T06:28:00.000-07:00

Den gångna veckan var höstens försök att sträcka ut handen och locka oss över till dess sida frivilligt: solskenet som hänger lojt mellan träden i lundagård, lövverken som efter en lång tvekan nu börjar aktualisera sin inneboende rödhet, den guldglänsande daggen som hälsar en varje morgon från cykelställen, spindelnäten. Under dagarna samlar sig torra löv i cykelkorgarna, när vi cyklar hemåt sicksackar vi mellan hästkastanjer som tappat sitt grepp.

Vi lapar i oss den sista värmen som den sista brödbiten innan svälten.

Eller så sover vi hela dagarna för att nätterna har ridit oss, drivit oss till avgrunden och lämnat oss på köksgolvet med endast konturer av verkligheten kvar på näthinnan.
Välj själv, eller välj inte.

-

2011-09-25T03:02:00.000-07:00

Söndagmorgon. Någon skakar lakan på balkongen mitt emot, jag ser hur det fladdrar bakom gliporna i köksgardinen. Vad har hänt mellan dessa lakan i natt? Är behovet av renhet stort idag? Var kroppsvärmen litet för intensiv? Passionen doftar inte jenka. Alkoholhaltiga vätskor och kroppsvätskor, småtimmarnas grogg. Mina lakan är svala sedan jag bytte dem för en vecka sedan. Den omöjliga passionen fick bara undantagstillstånd en natt. Allt annat hade varit tanklöst, jag förstår det, men ändå inte. Förståelsen känns egentligen mycket avlägsen. När jag inte ser dess upphovs ansikte. När jag inte sett det på månader. Min medkänsla har inte oändlig yta, mitt samvete rymmer allt mer innan det börjar ruttna. Jag tror det är min kroppstemperatur, vad den sjunker, jag är ett kylskåp. Kan bära omkring på mycket innan det blir skämt.

Skämt. Allt är ett skämt. Jag skrattar ganska ofta, men jag kippar efter andan av andra anledningar också. Ganska ofta. Lakanen fortsätter fladdra bakom köksgardinen. Jag borde dra den där gardinen åt sidan, släppa in ljus åt kryddväxterna som står och vantrivs i sitt halvmörker. Det blåa blir så blått här i köket. Blå skåpsluckor, blå kökshanddukar. Blått knäckebrödspaket på den utdragbara skärbrädan. Skärbrädan som inte riktigt passar i sin skåra, man måste tvinga in den. Med våld. Och svordomar. Man måste tvinga sig. Passa in sig. Lite åtminstone. Vara lite lagom avvikande, bara precis så att det märks, som en oväntad krydda i grytan, en frisk doft av citron i den stillastående luften. Men jag känner mig snarare som ketchup och kolasås på vaniljglass, ibland. Det finns ingen form jag kan klämma mig in i. Sockerkaksform, muffinsform, bullform... Nej, jag orkar inte det där! Jag tar hellre konsekvenserna av att vara formlös. Obestämd. En stamcellsmänniska. Ett postmodernskt flytande subjekt. O.s.v. V.g.v. var god leta vidare om du önskar en röd tråd.

-

2011-09-21T10:43:00.000-07:00

Skriver kritik av Liffners Lacrimosa till det kommande Ordkonst-numret, tänker på alla tusen saker jag behöver/vill göra förutom att skriva recensionen samt slösurfar bort dyrbar tid medan jag helst av allt skulle vilja ligga på en divan och läsa Rilkes Orfeussonetter. Man är väl bara mänsklig. Varken himmelsk eller djurisk, bara mellanmjölksmänniska. Och på fredag åker jag till bokmässan, es hat ja deutschsprachige Literatur als Thema und deshalb kann ich nicht verzichten darauf, dort zu fahren. und so weiter...

passionen

2011-09-19T11:25:00.001-07:00

... och så upptäckte jag att den plötsligt slagit ut - passionsblomman.
I några dagar hänför den, sedan kommer den att vissna lika plötsligt som den vecklade ut sina blad.

.

2011-09-19T03:59:00.000-07:00

September är mild och fuktig, precis som hela denna sommaren, en fortsättning snarare än ett avbrott. Gråa draperier av fint regn, och ibland kvällssolen som bryter igenom och värmer upp balkongen. Imorse vaknade jag tidigt efter en (nästan) sömnlös natt, med en krypande känsla under huden. När jag kom ut till cykelstället visade sig morgonen vara mer höst än försenad sensommar, det hängde en skarp doft av rök och brända löv i luften, samt en dimma som långsamt steg uppåt. Cykeln till Plikten och tillbaka igen, mina ögonlock nedtyngda av sömnen jag inte fick, men allt sedan jag bytte cykel till en blå gammal monark flyger jag åtminstone fram och tillbaka över Kung Oscars bro - monarken är perfekt växlad, som om tillverkaren förstod Lunds gator, förstod precis hur en cykel skulle vara funtad för att göra sin ägare lycklig.

Dessutom var min första cykel en blå monark. Jag ärvde den efter mina två äldre bröder, den äldsta av dem känd för att ha sönder alla prylar han tar i. Han krockade också och bröt benet på den där cykeln, men den höll. Bättre än honom. Jag älskade den cykeln, dess mjuka banan-sadel, den ljusblå ramen med Monark-loggan i mörkare blått. I fall jag skulle skriva min självbiografi utifrån materiella föremål så skulle cykeln vara ett kapitel. Ett annat är kudden jag hade ända ifrån spjälsängen, den hade ett speciellt tyg och hade format sig efter min nacke och fick följa med mig ut på alla bilsemestrar, över hela Europa. Stöttade min nacke där jag satt i baksätet och mådde illa. Jag tänkte att den där kudden var viktig för mig, att jag alltid skulle ha den. Men något hände, den försvann i mängden av alla andra kuddar hemma, gömd under örngotten, och jag slutade bry mig. En kudde är en kudde. Nu har jag en från IKEA, den är bekväm nog.

Det är märkligt det där, hur saker som betydde mycket för en slutar göra det - ibland plötsligt, men oftast gradvis, så långsamt att man inte märker det förrän långt efteråt. Det är märkligt hur personer som stod en nära, närmast, glider bort och ut på andra hav än ens egna. Hur de förpassas till periferin och man inser hur överflödiga de var. Att man hade hittat ingenting. Och jag kan inte ens tycka det är sorgligt, det bara är, och är kanske till och med en lättnad.

Den här hösten... Det var en annan höst, för några år sedan, då jag upplevde det som att jag höll på att kvävas i en glasbur. Jag slog knogarna blodiga för att ta mig ut, och sen blev jag skrämd in igen. Men nu? Om jag kvävs är det av för mycket frisk luft i mina lungor. Om jag är yr är det för att jag snurrar runt, runt i jakt på en riktning att fästa min blick.

Och nu gror mangoträdet.

2011-09-09T07:32:00.000-07:00

Svängde förbi Clemenstorget på väg hem från grammatikföreläsningen (jaja, fraser och satsdelar och verbenheter - jag kan det här nu) och slängde några snabba blickar på loppisstånden. Hitta något jag letat efter och något jag inte visste att jag letat efter: en kockumkanna och en intensivt blårutig byxkjol. Katten hittade jag inte på loppisen, han låg i Tintomaras mage när hon kom till mig förra året. De okonventionella visdomsorden på sista bilden, däremot - de hittade jag och A. på en loppis häromveckan. Läs och lär!

annemarie

2011-09-08T14:19:00.000-07:00

aphex twin

2011-09-07T14:41:00.000-07:00

och här är ett klipp från en av de mest fantastiska nätterna i mitt liv, Aphex Twin på Tap1 i Köpenhamn. Aphex Twin, eller Richard D. James - en av de mest inflytelserika inom elektronisk musik i modern tid. Men inga ord duger till att beskriva sådana där upplevelser, transen, det transcendenta. Man tappar tid och rum och tanke. Är en kropp bland andra kroppar, en spasmatisk kropp bland andra spasmatiska kroppar. Mot slutet av klippet kan man se ett svettigt anlete med en röd hårpiska, det är jag, eller skulle kunna vara jag, eller...

regn

2011-09-05T02:18:00.000-07:00

September smög sig på, fårskinnstofflorna dämpade ljudet av stegen men regnets mumlande går inte att ta miste på. Himlen är en rektangel av mjölkvitt blandat med smutsgrått, några flyttfåglar med halsarna utsträckta åt söder passerar genom den. Men ett litet tag till grönskar det, ett litet tag till men jag tänker försöka sträcka ut tidsrymden, göra september till den längsta månaden, en varm september som är snäll mot tomatplantan och låter solen värma de gröna frukterna tills de skiftar i rött. Tiden är subjektiv, eller hur. Men regnet, regnet, det behövs också - jag dricker dropparna med ögonen och öronen medan grannkatten undrar vad jag menar när säger att regnet är vackert. Han blir bara blöt i pälsen och måste lägga sig vid elementet och torka.

Stilleben med katt och uggla i växthus

2011-08-31T14:54:00.000-07:00

2011-08-28T11:45:00.000-07:00

här är mina nya lägenhetskamrater, Alexander och Marx.
Något mer substantiellt än så har jag inte att säga just nu; jag sitter mitt emellan en veckas långt rus och den första veckan på terminen och undrar vart i hela friden mina hämningar tog vägen.

oväder

2011-08-24T03:39:00.000-07:00

En av de sista kvällarna i Småland (nu är jag tillbaka i en helt ny vardag i Lund), jag ville till Utsikten för att ta farväl av staden, och av något mer än staden - snart säljs mitt barndomshem på berget och jag kommer inte längre bara kunna gå rakt ut i skogen och hamna där vid brantens kant. Inte bara sitta en stund på klippan och se staden slicka stränderna, se de små dockliven pågå där nere i dalen, lyssna på e4:ans mummel och skrikande bildäck från esplanadrondellen. Inget mer av att vänta ut solnedgången för att få bada i de sista röda strålarna.

Under den korta promenaden dit rullar ett oväder in söderifrån och som för att ge mig ett dugligt avslut hålls just den där sortens skådespel som får en att fundera på vad himlen är gjord av. Allt detta ljus och mörker, mörkret som flyter i ljuset, mörkret som svävar över staden som ett lock. Ljuset som sipprar ned genom sprickorna, speglar sig i vattnet.
Kontraster och återspeglingar.

Och nu, nu befinner jag mig på platt mark i höjd med havet. Och jag älskar det.

mig finner ingen/ ingen jag finner/ alm, häg och hassel blomstra för vind -

2011-08-17T13:57:00.000-07:00

Jag trodde inte Tintomara ville följa med mig på promenad längre efter att ha blivit jagad av en flock lekfulla ungtjurar sist, men - skogen är ju hennes rätta element, eller åtminstone hennes namnes dito. Fast här vi sitter på en oxel, ett av få träd Almqvist inte lyckas klämma in i Tintomaras sång. Just nu läser jag Träd i mark och myter av Jan Danielsson och förundras över svunna generationers tighta relationer till träden. Nu vet jag bland annat vilket träd jag ska sätta mig inunder om jag känner för att lära mig häxkonst - jag skulle i och för sig kunna fråga min moster, som ägnat sig åt häxkonst i många år, men häromveckan berättade hon tappat sin anslutning till andevärlden och numera endast titulerar sig konstnär. Men jag har det i blodet, så i fall jag sätter mig under en sälg, på en torsdag, kanske att hon kommer då, häxan, med boken i vilken man signerar med sitt blod, och så - går man där i från med mängder av ny kunskap. Tänk om allt som krävdes för att inhämta kunskap var att signera ett kontrakt, istället för att hänga med näsan i böcker hela dagen. Vad smidigt.

2011-08-15T14:06:00.000-07:00

När vi ändå talar om djur jag träffat, här är några vackra brahmahöns samt en tupp som blängde mycket ilsket på mig när jag försökta fota hans damer.

Medan min mors halvpermanenta bostad hyrdes ut till smålandsromantiserande tyskar bodde hon några stenkast bort, i en by som har åttahundra år på nacken, i ett hus från 1850 som tack vare sin originalitet (byggd ovanpå en jordkällare, samt en liggande murstock), med påbud från länsantikvarien, behållits något sånär i sitt ursprungsskick. Fint! Min mor var dock lite skeptisk. Och ja, det luktade i och för sig scout-tält, fuktigt trä och kattpiss. Men Moa däremot trivdes bra, blev kompis med hönsen samt släpade hem en fladdermus som mamma fick avliva med sin macbook när Moa tappade modet efter halvtid. Här är lite bilder från Nåthult, i alla fall:

Möten

2011-08-09T14:47:00.000-07:00

Kör hem från Ekhult, det är kväll och efter dagens ambivalenta väder mycket dimmigt. Det hänger liksom stora sjok av vadd över vägen, jag blir förvånad över att de skingrar sig när jag kör på dem, istället för att studsa iväg som lätt materia gör.

Jag vet att skogsvarelserna brukar lufta lederna den här tiden på dygnet och jag spänner synen för att inte vålla en till död denna sommar. Precis när jag lagt i femman möter jag en grå katts (i skymningen är alla katter grå) blick, hon ser lite irriterat på mig, som om jag är i vägen, jag saktar in och väjer åt sidan och hon travar vidare längs med vägen. Strax efter hoppar en hare ut rätt framför mig och jag hinner precis bromsa, han blir hypnotiserad av strålkastarljuset och improviserar ett litet dansnummer för mig där jag sitter på första parkett: höger, vänster, höger vänster - hopp ned i diket. Jag kör försiktigt vidare.

När jag kommit över en kulle ser jag så den smidigaste av kroppar liksom bölja över vägen, och i dess farvatten en vit svanstipp. Räven. Han försvinner snabbt iväg över ängen, men det påminner mig om ett möte tidigare i sommar; det var samma tid på dygnet, jag var på väg hem från jobbet och saktade in för det sedvanliga rådjuret strax efter Korskärret, och innan jag hunnit växla upp igen ser jag en till röd päls men med andra rörelser. En räv som hoppar fram och tillbaka på vägen, helt ointresserad av att lämna plats för mig. Jag kör in till dikesrenen och parkerar, stiger ut och frågar vad han håller på med. Han svarar inte men ryggar tillbaka lite för min röst, hoppar in i en buske, kommer strax ut igen med något i munnen. En bit frigolit. Han tuggar en stund medan han tittar nyfiket på mig, börjar sedan närma sig, också han dansar, hopp till höger, hopp till vänster, några tassande steg framåt. Han påminner om någon, en person jag kände en gång som hade precis det där undflyende sättet. Jag sträcker ut min hand och han är på väg fram, vågar nästan men så börjar jag på ren automatik locka på honom som vore han en katt. Han ryggar tillbaka för min röst.

Vi håller på sådär en stund, väger nyfikenhet mot nervositet, men till slut ger jag eller räven upp, jag minns inte vem, och jag åker vidare. Varje gång jag kör förbi där saktar jag in en aning och tittar efter honom, en dag åkte jag till och med dit med en burk kattmat och försökte locka fram honom. Hoppet om att få nudda det allra mest undflyende...

getter och den inre skogen

2011-08-07T09:40:00.001-07:00

Ingen som någorlunda känner mig skulle väl få för sig att fråga vilket som är mitt favoritdjur. Men - vilket som är mitt nästfavoritdjur, det vet ni inte. Men det ska jag berätta: det är geten. Geten, denna fantastiska, beklövade, beskäggade varelse. När jag var liten tillbringade vi några veckor varje sommar i Hult utanför Eksjö, på en camping som i ena ändan angränsade till en gethage. Vi slog alltid upp vår combicamp på den sidan, och jag lekte alltid med getterna eftersom jag inte kunde simma och inte fick hänga med mina äldre bröder överallt. Sedan dess har jag haft en något bortglömd kärlek till getter. I veckan fick jag dock tillfälle att träffa några. Visst är dom vackra? Kashmirgeten (den krulliga) heter Patrik har jag för mig.

För övrigt har jag skrivit lite på Ordkonst.nu, om en bok jag läser, om skogen i vårt inre, och lite om Pan, den antika skogsguden som ju har en gets underkropp! Bästa guden.

och tiden går

2011-08-01T13:06:00.001-07:00

Högsommar, sensommar. Läste Oksanens Utrensning, lite sent, men passande nog under rötmånadens intågande. Flugan som genom hela romanen surrar hos Aliide på estländska landsbygden surrade även hos mig, i fönster och i odiskade saftglas ligger de döda eller döendes och den fuktiga luften hänger som en hinna mellan tanken och tingen. Jag upptäcker en röd fläck på benen och mina farhågor besannas: jag är sjuk, fästingen från försommaren har fört sin smitta vidare, varifrån vet jag ej, men till mig kom den. Borrelia. Men den unge läkaren med ansiktsbehåring på gränsen mellan stubb och skägg och ett slappt handtag och sluddrigt uttal säger att infektionen bara sitter i huden i detta stadiet, man märker oftast inte ens av infektionen, varsågod lite kåvepenin så blir du frisk om tio dagar. Här har jag gått och varit rädd för att bli sjuk och så blir jag sjuk men så är det ingen fara. Samtidigt tröstar jag nittioåringen som varje dag gråter av längtan efter sin döda make, som säger att hon helst vill dö; jag tar till allt vad religionen har till tröst, kryddar det med min fantasi och tror nästan på det själv medan jag kramar hennes hand. Som vanligt torkar hon tårarna efter några minuter, återupptar stickandet och säger att jag ska få ett par grytlappar till, fast jag redan fått tre stycken. Och rosenbuskarna blommar över och höstanemonerna tar vid, dessa undersköna blommor, och snart har jag jobbat färdigt för sommaren och kan njuta fullt ut av dess sista slattar; jag hoppas att den har sparat nåt åt mig. För jag är inte nöjd, jag känner blodet sjuda, det kryper innanför huden som om flugorna tagit sig in i mig, som om de surrar i min skalle, söker något, söker sötma. I botten av sommarens saftflaskor.

triptyk

2011-07-24T14:31:00.000-07:00

lukas

2011-07-14T10:35:00.000-07:00

Jag har den sötaste brorsonen i världen. Han hatar oftast när jag försöker läsa för honom, särskilt hatar han Muminböckerna jag gett honom i julklapp och födelsedagspresent, men han älskar att gå på tigerjakt och han går igång på allt som drivs av motorer. Ibland vill han måla, och då ska man måla tigrar. Ibland är alla penslar hans och man får inte måla alls. Tvåochetthalvtåringens diktatur. I yield!

och sedan

2011-07-12T06:27:00.000-07:00

ekhult

2011-07-08T12:46:00.000-07:00

Dagarna är fuktiga och långa. De mörka molnen driver runt runt, ibland lyser solen med full styrka, ibland är den dold bakom draperiet, hela tiden är det fuktigt och ljummet, som om man befann sig på helt andra breddgrader. Men på inga andra breddgrader är det är så vackert som här. Häromdagen tog jag en joggingrunda men det var alldeles för varmt, jag hittade en övervuxen traktorväg, följde den en bit och lade mig på gräset i mitten mellan hjulspåren där det var lite skugga. Tänkte, "var är älgen nu när jag ligger så här stilla?". Det går någon minut, och så andas jag ut ljudligt och - ett kraftigt knakande ljuder inifrån skogen på höger sida. Och så ett frustande. Granskogen är litet misskött, tät och kolsvart, så jag ser inte mer än en grå skugga, men visst är det en älg. När jag reser mig och går vidare frustar det hotfullt inifrån skogen. Jag stannar till, nästan rädd fast jag inte är rädd för annat än tvestjärtar egentligen. Har jag hamnat mellan en älgko och hennes kalv? Jag står stilla och lyssnar, ser mig omkring. Till slut går jag vidare och älgen lämnar mig ifred. Men känslan av att vara iakttagen lämnar mig inte. Det är ett tecken på en frisk skog - det och skägglaven som också trivs här - att man aldrig känner sig ensam när man går i den. Man ska känna sig som en besökare i någons hem, annars är det en park man går i. Även om det ser ut som en skog.

Nu sitter jag och plockar mossa ur håret, den kommer från den stora eken på gården. Jag har tittat längtansfullt mot den ända sedan jag kom hit till Ekhult, men den har visat sig omöjlig att ta sig upp i. Tills i dag - jag skulle just plantera om några murgrönor när gårdsägaren, en mycket snäll man som varit kommunalråd här i trakten, kommer med en gammal stege. "Vem är det som är en klätterapa?" frågar han, hans fru hade sett mina blickar. Jag ler brett. "En gång hade jag högtflygande planer på att bygga en trädkoja däruppe" säger han och pekar mot en grenklyka väldigt högt upp. "Men du kunde ju bygga där i klykan längst ner, där hade den ju fått rum?" tycker min mamma som också, trots sin höjdrädsla, varit intresserad av eken. "Men man vill ju sikta högt! Så högt som möjligt!" säger gårdsägaren med det svaga hjärtat och de många projekten med ett leende och jag och min mamma håller med. Man måste satsa på grenklykan i toppen. Bland koltrastarna ska man sitta. Och spela på sin flöjt. Om man har nån.

Jag nöjde mig dock med att sätta mig på den lägsta grenen denna gången, den var bekväm och tillräckligt högt upp för att det skulle göra ont att trilla ned. Och jag glömde ta med mig en bok. Och det var otäckt att klättra ned. Men en dag ska jag banne mig ha kafferep där uppe.

wolf song

2011-07-05T13:56:00.000-07:00

ett slut

2011-07-04T13:56:00.000-07:00

Lycklig blir man när man fattar beslut och håller sig till dem, sa någon till mig i början av sommaren. Jag har avskytt att fatta beslut, särskilt om jag vet att jag inte kan vela mig ur dem sedan. Jag vill helst aldrig definiera något, aldrig fatta ett fullödigt grepp om något och säga att det är si eller så. Jag vill bara låta saker vara och evolvera långsamt. Allting som sker ska ske eftersom - likt frön som långsamt gror och långsamt skjuter upp sina stjälkar mot ljuset, långsamt får knoppar som långsamt vecklar ut sina kronblad och visar sina färger. Blommor som sedan sprider sina frön, som sedan gror någon annanstans, långsamt. Sammanhängande rörelser. Fortsättning utan avbrott. Det är någon slags skönhet.

Beslut är brutala. Att välja: ja eller nej. Du eller du. Du eller ingen. Jag eller tyna bort långsamt. Stanna eller gå. Gå. Gå, gå. Beslut är brutala men ibland är livet brutalt och kan endast tämjas medelst brutalitet. Jag väljer att gå fast du har växt fast i mig. Men något annat har också växt, och det kräver sitt utrymme med högre stämma. Kärleken till världen, livet, konsten, litteraturen, skapandet, alla människor. Inte till en enda. Jag vet inte varför och jag vet varför. Det är nödvändigt och det är sorgligt. Livet är inte nödvändigt men det är sorgligt, ibland - det har det senaste året lärt mig.

Och jag tror att om trettio år eller fem så kommer inte heller det här se ut som ett abrupt avbrott utan som en av vågorna som ständigt slår mot mina stränder. En våg som slog lite extra hårt, förde med sig en av de vackraste snäckorna ut i havet för någon annan att hitta.

bara jag och skogen.

I'm wide awake, it's morning

2011-06-27T14:45:00.000-07:00

Klockan kvart i sju på morgonen och på de daggvåta fälten, guldskimrande i den bleka morgonsolen, står tranorna på varsitt ben - näbbarna pekande upp i skyn som om de morgongympade, qigong eller nåt sånt. Eller bara som om de stod i honnör, hälsade mig en god morgon, försökte höja min morgonkvistsmoral. Min sömn interpunkterades av hundra flugors rörelse över naken hud och katter som hårbollshulkade i hundra decibel, men klockan tjugo över sju ska alla britt och sven och åke och greta få sina stödstrumpor uppdragna (inga veck!), gröten kokad (bara en halv portion), medicinen nedkörd i halsen (massa exotiska namn på en lista, jag signerar!), den gamla skröpliga kroppen intvålad och avsköljd (för även om man inte längre skyfflar kol vid statens järnvägar så måste man ändå duscha ibland). Jag cyklar hit och dit på sömniga gator med flugsurr i huvudet.

Och kafferasten vare helgad.

berlin I

2011-06-25T10:36:00.000-07:00

Det känns långt borta nu, men jag var faktiskt i Berlin för några veckor sedan. På stationen i Lund stötte jag ihop med en annan litteraturstudent vars fötter pekade i samma riktning som mina, så jag fick lite sällskap av kött och blod på min resa, ändå. Nattågets skrammel gav en orolig sömn, framme på Hauptbahnhof åt vi brötchen och borstade tänderna vid Spree medan några hurtiga morgonjoggare gled förbi. Efter att ha vridit på väderstrecken hittade jag äntligen mitt hostel i Kreuzberg, sovsalen var helt orörd när jag klev in, ljuset bakom de fördragna gardinerna var dunkelt och mycket vackert. Sedan tog vi oss till Volkspark Friedrieschain och sov i skuggan av ett träd, medan värmen tilltog och gräsmattan fylldes av barnfamiljer och picknickkorgar. Inlines är poppis i Tyskland, noterade jag när jag vaknade.

2011-06-22T12:26:00.000-07:00

att ett litet liv kan släckas så snabbt. några dagar efter att man hittat det i regnet. ett felsteg, en helt meningslös olycka och allt tar slut. allt matande med nappflaska var tredje timme. all mjuk päls mot min hals. alla blickar från yrblå ögon. jag trodde att det var meningen att jag skulle rädda ett kattliv, istället måste jag se dess dödsryckningar. illusionen av mening skingrar sig. kvar är bara ett jävla tomrum. mitt hjärta är blöt gelé skvätt på väggen. varför. varför!

2011-06-21T09:10:00.000-07:00

igen

2011-06-20T03:45:00.000-07:00

Ibland kan jag inte låta bli att tro på ödet, på ordnade omständigheter, ett universum uppbyggt av lika delar mening och tillfälligheter. Vissa dagar gäspar tillfälligheterna, låter meningen rita sina taggiga mönster över himlavalvet, stråla ned på oss små individer.

Jag var ute och gick igår, efter en lång arbetsvecka orkade jag mig ut på en promenad i det kyliga sommarregnet, med huvan uppdragen och en flora i fickan. Alla dessa blommor, alla dessa namn som man nästan vill tugga på, så fylliga låter de: gråfibbla, gökärt, rödblära, skogsvicker, gulmåra. Regnet smattrade mot det regnavstötande, jag kände den lite sura doften av våt asfalt, och så den söta av häst och gödsel. Plötsligt ser jag hur det lyser rött i dikesrenen - kan det vara? Ja - smultron i överflöd. Jag som köpt jordgubbar idag, naturen vill väl visa att den minsann kan bättre. Jag sätter mig på huk och plockar de helröda, stoppar dem långsamt i munnen, försöker lista ut hur man ska äta dem för att få ut det mesta möjliga av smaken. Suga på ett åt gången eller tugga på en handfull samtidigt? Jag finner inget svar. I granen ovanför mig ljuder en pilfink: huit huit. Kanske vill den tala om klockslaget, klockan är nog åtta. Jag tänker på stillheten, jag tänker på döden, på jobbet. På nittioåttaåringen som med ett stoiskt lugn berättar att hon kommit fram till att gud nog inte finns. På den ALS-sjuka kvinnan som fortfarande vill ha naglarna målade röda men som snart kommer att kvävas i sömnen. På hon som på kursen talade om att vi inte skulle undvika att närvara vid dödens inträde: döden är vacker, och det är fint att se den. Hon lät lite väl käck, tyckte jag, men förstod ändå hennes poäng.

Jag fortsätter vidare in på en grusväg, på höger sida forsar en regntung bäck fram, jag hittar mer smultron, jag går vidare för en lätt uppförssluttning. Efter en bit ger granskogen vika för öppenheten: ängar, kohagar, odlade fält. Små gårdar utplacerade med tillbörligt avstånd från varandra. Jag fortsätter en bit till, det höga ängsgräset har lagt sig platt mot marken, det dagslånga regnet har satt sina spår. Precis när jag tänkt vända och gå tillbaka, ser jag någonting röra på sig ett tiotal meter längre bort på vägen. Rörelsemönstret påminner om en katts, men varelsen är betydligt mindre. En mink, tänker jag, eftersom djurrättsaktivister härjade här förra året. Jag går lite närmare och hör hur det piper, precis som en kattunge, tänker jag. Kanske låter minkar så? Jag kommer ännu närmare, och varelsen flyr inte undan utan stapplar tvärtom ivrigt emot mig. Det är en kattunge. En genomvåt, ynklig, pipande kattunge med max tre veckor på nacken. Ensam på en grusväg. Det här händer inte, tänker jag. Inte en katt till. Jag plockar upp det lilla byltet, virar en det i min halsduk och gnuggar det varmt medan jag går mot stallet en bit bort. Kanske finns mamman där? Och - visst ser jag en katt sitta och uträtta sina behov på gården. Är det här din? frågar jag och sätter ner byltet. Nja, svarar kattan, men jag ger mig inte. När jag ser att kattan går mot lekstugan följer jag efter henne, och - där sitter två torra, storögda kattungar som definitivt tillhör kattan. Men byltet vill inte alls höra hemma där. Han är mycket mindre och har annorlunda färgteckning. Rådvill bestämmer jag mig för att ringa på bostadshuset och fråga. En man med gott humör och stora nävar öppnar, skrockar att jaha jaha, här kommer de igen. Det visar sig att grannarna redan varit där och frågat flera timmar tidigare. Men kattungen tillhör inte dem. Ja, då får du ju ta hand om den, annars får du se när jag skjuter den. Jag får en stor klump i halsen och kan knappt prata. Kramar hårdare om byltet. Nä, då tar jag den då, säger jag och går.

Den långa vägen hem försöker jag gnugga kattungen torr medan den klättrar på tröjan innanför min jacka. Han river mig på halsen och biter mig på örat, kvällen är olidligt vacker när solen bryter sig fram mellan de märka molnen och lyser mellan tallarna. Regnet hör upp men dimmorna hänger kvar i dalsänkorna, svävar mellan träden.

När jag kommer hem visar det sig att mina misstankar stämmer: varken Tintomara eller Moa vill agera surrogatmamma åt byltet. Men jag gör vad jag kan, värmer gräddmjölk och matar med pipett. Natten blir lång, kladdig av grädde och genomträngd av ynkliga pipanden.

Vi har varit hos veterinären nu, fått kattungemat, fått åldern konstaterad: max tre veckor, en pojke (vilket jag misstänkte). En Moses? Heathcliff? Namntips? Nu väntar en tid av... ja, jag vet inte. Att vara spädbarnsförälder och jobba (nästan) heltid? Går det? Han kan inte ens göra sin toalettbehov själv. Piper så fort han inte får sova i mitt knä. Det här var inte meningen - eller så var det precis vad det var. Jag trodde min kattkvot var fylld, men det var den kanske inte. Men behålla honom längre än nödvändigt kan jag inte. Har du plats i ditt hjärta och hem för den här?

skennärvaro

2011-06-17T06:09:00.000-07:00

Mina "anteckningar" från kursen för sommarvikarier inom vård och omsorg.

För övrigt: tystnad har många anledningar. Det har varit mycket med att installera sig på en ny arbetsplats, lära känna alla Enskildar och Enskildor i byn (vårdtagare kan man också säga), trilskas med en sömnig internetuppkoppling, sova bort en envis förkylning, leka med en tvååring som, precis som sig bör, inte inser att han egentligen inte är en allsmäktig diktator. "SPELA FOPPOL!" och man spelar fotboll eller tar en huvudvärkstablett.

Jag har också, tillsammans med Tintomara, sett en älg (hennes första) och blivit jagad av ungtjurarna. Det senare är en lång historia, ett litet äventyr. Det slutade med att vi var tvungna att ta oss fram genom den ogenomträngliga skogen för komma hem hem utan att bli nedtrampade. Var vi stötte på djur i plast, mystiskt utplacerade mellan trädstammarna. Uttrar, bockar, rådjur, en gås... Tintomara har varit lite skärrad alltsedan dess.

Sen så har jag skrivit lite om Sjón och hans roman Skymningsinferno här.

taken by trees

2011-06-11T08:27:00.000-07:00

vad som händer på landet

2011-06-11T08:13:00.000-07:00

Häromdagen hörde jag en duns från altanen, som om en kruka vält omkull. När jag kommer ut ser jag att det varken är Tintomara eller Moa som är den skyldige, utan grannkatten Biffen:

-Men du, Biffen... Hur kommer det sig att du har jord i morrhåren?

Jassåååå. Du har hittat kattmyntan.

Han hade hittat kattmyntan!! Hög som ett hus.

Och glupsk som en katt. Han åt upp alltihop. Men det gjorde inget - varken Tintomara eller Moa har visat intresse för denna katternas cannabis. They get there kicks elsewhere, antar jag. Som från att jaga möss och lägga dem under soffbordet så man inte upptäcker det förrän stanken gör sitt inträde. Alla är vi olika.

aufs land

2011-06-08T01:35:00.000-07:00

Jag befinner mig i Ekhult nu. Lyssnar på åskan från altanen, i sällskap av ungkossorna som betar precis bredvid huset. Gick fram och hälsade på en och blev påmind om kotungans fantastiska anatomi (jag tror jag skrev om det förra sommaren också): som en slags reptil, lång och knottrig och nästan rund till formen. Ja, i övrigt rekreerar jag mig efter resan och förkylningen som jag drog på mig sista dagen - jag misstänker att det var basen på Berghain och dansen till klockan sju på morgonen som raserade mitt immunförsvar. Men det var det värt.

Nu är känslan verkligen den av att vara på ett kurhem: allt är stilla, man blir förvånad vid minsta ljud som inte är fågelkvitter eller katternas steg över golven, eller om kvällarna rådjurens skällande från skogen. (När jag i går kväll hörde ett oväntat billjud blev jag så misstänksam att jag var tvungen att hämta datorn från nedervåningen för att kunna sova gott. Här stänger man inte dörrarna om natten när det är varmt, än mindre låser dem.) Jag är dessutom helt isolerad - mamma har bilen hela dagen och jag är för sjuk för att cykla den dryga milen in till stan. Och internet är plågsamt långsamt. Det är underbart - så när som på min snorfyllda skalle och de tusenfaldiga flugorna.

vinden och så vidare

2011-06-01T09:19:00.000-07:00

Igår blåste det våldsamt framåt kvällen, träden på gården böjde sig mot marken och svalorna dansade på himlen, de sjönk och steg, sköt sig fram som pilar med de drivande molnen som bakgrund. Att de kan vara så snabba! Och så lätta! Så vill jag också röra mig, känna mig. Vill tänka tankar och formulera ord så lätta och snabba och minutiöst välriktade.

Det blåser även i dag, om än lite mildare, och jag tänker låta vinden föra mig till Malmö C där nattåget mot Berlin väntar. Jag reser i sällskap av en islänning (Sjón) och en tysk (Rilke) och en skrivbok och en kamera. Och alla mina jag! De är den tyngsta packningen. Men det ska bli oändligt skönt att komma bort lite, att komma bort sig, jag behöver gå vilse just nu. Jag är alldeles för välplanerad här, planerar bort det jag egentligen vill göra. Trygghetens snara och så vidare. Kanske finner jag det jag söker på Tapes cannabisrökiga dansgolv (hej mamma!) eller i en croissant på Godot eller en målning på Alte Nationalgalerie. Under sängen i en sunkig sovsal eller i botten av en tiomilliters jägerflaska. I den tyska jag hoppas jag kommer våga tala. Eller i ensamheten som gör att man börjar gräva där man står.

i skogen

2011-05-30T13:51:00.000-07:00

Jo just det, förra veckan sändes till slut Planktons program på tema "skogen", som jag funderat på under våren och slutligen producerat under några dallrande veckor i maj. Här kan du lyssna på det. Jag är alltså programledare och producent och tekniker. Lite som en eterns envåldshärskare. Men några fina inslag av inte-jag finns där också. Tyvärr bryts inspelningen av programmet för tidigt, så Astrids hyllning till Birgitta Trotzig klipps av mitt i ordet.

Det känns bara som vi skrapar på barkens yta, kanske blir det ett till program på temat i höst. Det bästa med programmet var upptäckten av att Tintomaras sång faktiskt finns framförd på youtube:

Vackert!

PS. Varför är det så svårt att uttala Thoreau? Jag kan liksom inte bestämma mig för om jag ska ha ett franskt rullande r eller ett amerikanskt rullande r så jag väljer ett normalsvenskt tungspets-r så att det låter helt befängt? DS.

bokslut

2011-05-29T14:17:00.000-07:00

Alldeles strax ännu en termin förbrukad, förgången, bakommiglagd. Och, även om jag alltid känner att jag låter alldeles för mycket tid rinna mellan mina fingrar, måste jag ändå kunna säga att den inte alls varit bortslösad. Jag har, bland annat, nästan erövrat ett språk. För ett år sedan tänkte jag "kanske skulle jag testa att läsa nybörjartyska vid sidan av litteraturvetenskapen?", lite som en kompensation för alla de gånger jag varit i Berlin och inte kunnat ett ord tyska utöver de vanliga vulgariteterna och vänlighetsorden. Det skulle komma att väcka min sedan länge sovande kärlek till grammatik och språkinlärning och jag fortsatte med grundkursen. Jag trodde det skulle vara jobbigt att lära sig ett språk? Men det är ju kul! Och när vi läste Elfriede Jelinek på den moderna litteraturen under höstterminen så tänkte jag "en vacker dag kan jag kanske läsa den här fantastiska men närmast oöversättliga författaren på orginalspråk. Men det måste ju vara gruvsamt svårt". Nu är det eines schönes Tages (genitivform, konstigt men så ska det ju vara) och jag är snart färdig med Die Liebhaberinnen. Eller den är snart färdig med mig kanske. Jelineks strålande ilska och liksom reptilaktiga berättarröst som sjunger ur den allra mörkaste, smutsigaste, spermaindränkta vrå i ett sexistiskt-katolskt Österrike framkallar både skratt och kväljningar. Eller, om jag ska vara ärlig, mest skratt: man är lite härdad, så obehagskänslorna stannar snarast vid en reflektion: vilken del har jag i de här maktstrukturerna som håller upp ett egoistiskt och kvinno-(eller snarare individ-)hatande samhälle? Är jag verkligen oskyldig, bara för att jag bor i det någorlunda genusmedvetna och snälla Sverige? Kan jag verkligen sitta här och skratta åt den abnormt själviska arbetarkvinnan Brigittes fåfänga drömmar om man och egendom? "När någon har ett öde, är det en man. När någon får ett öde, är det en kvinna" lyder det som (i min översättning) är något av romanens tagline. Låter kanske lite enkelspårigt för en samtid där det anses som allt annat än normalt för en kvinna att välja hemmafruns öde (för vi får faktiskt välja), och visst, det är kanske inte nyanser som är Jelineks styrka. Men romanen håller ändå i många avseenden: leken med de språkliga klichéerna är så intelligent, både avtäckande och underhållande - i den mån jag med min bristfälliga språkförståelse kan uppfatta dem. Ändå mycket bättre än jag var rädd för. Bara något så enkelt som en blond kvinna som slänger med sitt hår som en blond kvinna som slänger med sitt hår (något i den stilen i alla fall) - att just bilden av en kvinna som löser sitt blonda hår är en bild så, av diverse medier, fastpräglad i vårt medvetande att vi inte behöver ett andra led i liknelsen. Vi fattar precis vad hon menar.

Det sista jag ska göra på terminen är att hålla en presentation av valfri tyskspråkig bok. Alltså Die Liebhaberinnen. Det kan bli svårt att hålla det mått av grammatisk korrekthet som krävs för att jag ska få mitt VG, eftersom jag har svårt att hålla reda på kasus och genus och deklinationer när jag är upphetsad. Vilket jag blir av att tala om litteratur. Min stora svaghet i den här kursen. Men på onsdag tar jag tåget till Berlin för övning i språket och livet.

OBS! Bilden har mycket lite med texten att göra, men från början hade jag tänkt göra ett inlägg om att det varit en sån där regntyngd, lågmäld söndag då den melankolins skönhet belägrar rummen. Och så hade jag kanske tänkt skriva att jag såg von Triers Melancholia igår? Men att jag mådde så jävla illa efter en alltför god middag innehållandes alltför mycket ost och barley wine därtill, att jag hade svårt att härda ut biobesöket. Men gjorde det ändå, eftersom filmen var bra. För en mindre hälsotillstånds- och en mer innehållsinriktad text om filmen, hänvisar jag till Victor.

stilleben

2011-05-25T13:37:00.000-07:00

"Stilleben med katt, sidensvans och ananas på virkad pläd (med prislappen ej borttagen)"

åskväder

2011-05-22T12:14:00.000-07:00

Äntligen mullrar det till - först lågmält, försiktigt, som för att testa akustiken: låter det bra? okej? då kör vi! Sedan kommer först det där sprakande, rivande ljudet, som om någon på utsidan av himlen försöker ta sig in (som i en japansk tecknad serie jag såg på den tiden när det begav sig), innan det i en rullande rörelse övergår till det basmättade dånet som fyller ens huvud. Himlen är alldeles sepiafärgad, i rummen är det mörkt som skymning fast det är tidig eftermiddag. Vinden dansar i björkträden, svalorna dansar i vinden.

Jag cyklar sedan genom ett Lund som är som tömt på blod. Fast tömt på människor. Regnet har lugnat ned sig en aning men strilar fortfarande i en stadig ström, smattrar hemtrevligt mot min regnjacka när jag rullar nedför tunavägen. I korsningen vid Botaniska trädgården blinkar trafikljusen gula, här har lagen upphävts. Vid cykelbanan har vattnet samlat sig till ett litet innanhav och när bilarna kör förbi skvätter det i kaskader mot mig, men jag cyklar snabbt förbi. Kommer fram till Lundagård, där kastanjerna står och gungar i takt med vindens och åskans och regnets söndagssymfoni. Jag försöker skaka av mig någonting när jag går in i borgen, en känsla av att vara upplöst i omgivningen kanske, men jag vet inte om det lyckas.

knausgård och vardagen

2011-05-19T14:45:00.000-07:00

jag gillar egentligen vardagen, och jag njuter av den mer när jag fotograferar den - det är väl inte konstigare än att det krävs ett processerande genom något medium för att man ska få syn på alla de där tingen som man omger sig med. främmandegöringen. att sitta på balkongen och lyssna på regnet, att äta en chokladcroissant, att titta på katten, att kyssa sin man, att sticka på en halsduk samtidigt som man lyssnar på radio. alla de där små parenteserna i livet som är livet.

Det är förresten sällan någon gör litteratur av vardagen så som Knausgård gör i Min kamp 1, som jag nu äntligen läser - jag är lika begeistrad som alla mina vänner ("alla"?) varit under våren, samtidigt som det känns fånigt att vara så betagen av något så enkelt. Karl-Ove skalar en apelsin. Karl Ove brer fyra stycken smörgåsar. Karl Ove lyssnar på sin pappas steg i trappan för att avgöra vilket humör han är på. Karl Ove är sexton år och vill bli full på nyårsafton. Men allt det där skildras med en så lätt hand, det är på gränsen att bli pratigt men blir det aldrig, det är bara livets flöde som rinner över sidorna, som jag vänder snabbare än i någon annan bok jag läst på sistone. Den här rena läsglädjen, det var kanske lite för länge sedan jag kände den. Och det finns en markant skillnad mellan den här uppväxtskildringen och de man oftast läser: jag tror det har att göra med att Knausgård inte är mobbad. Alla är alltid mobbade, utfrysta, har problem hemma i skolan eller både och, i uppväxtskildringar. Det finns alltid någon slags dom som vilar över protagonisten, ett olyckligt öde som förföljer henom. Men - inte här! Den tonårige Knausgård är mitt emellan ensam och populär; han är en rätt känslosam individ men har en stark integritet (för att vara sexton år), han är aldrig någon martyr. Det är skillnaden mellan liv och roman: ingenting är förenklat, det finns ingen påklistrad dramaturgi. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka: ja, detta måste förebåda att det där ska hända... - jag väntar liksom på att saker ska gå åt helvete. Och det gör de kanske sen också, romansviten heter ju ändå "Min kamp" och handlar om ett skrivande liv, och de går ofta åt helvete innan det vänder och man får ordning på pennan. Men - det går liksom åt helvete så långsamt att man inte hinner märka det förrän man står i gyttjan, precis som i det så kallade verkliga livet. Därmed inte sagt att det verkliga livet skulle vara så mycket bättre än det tillrättalagda romanlivet, de är snarast dåliga eller bra (välj efter humör) på olika sätt. Men jag gillar författare som skildrar tillvarons komplexitet - och tar till vara även på alla de ögonblick och händelser som inte har ett särskilt syfte utan bara finns där.

ja, det här började som ett fotoinlägg och blev läsejournal? vad har jag för syfte med mitt bloggande? vad har jag för läsare? eller kan det här bara få vara en då-och-då-medvetandeström och så är det bra med det? Jag lider av formlösheten, som torgny lindgren hade sagt.......... ---- !!!

ett litet tisdagsutbrott

2011-05-17T13:56:00.000-07:00

Jag känner mig så oerhört splittrad. Alltså verkligen kluven i x antal byggklossar som har uppdraget att konstruera mig som individ men som alla istället skaffat sig egen vilja, varsin helt egna vilja som sträcker ut sina handleder åt olika håll, griper tag i luft eller grässtrån.
Jaha?
Och kvar är ett knippe av impulser, ett bräckligt litet medvetande som försöker hantera en tsunami av information? Och samtidigt valla sina jag-får? Och odla sin balkonglåda? Och mata prestationskatten?
Och i fall jag behöver en ny processor? Jag är lite överhettad här? Om jag bara hade lite bättre arbetsminne? Moderkortet fungerar, men faderkortet? Vad gör man åt det? Och jag blir så matt av allt detta kritiska tänkande jag vill bara sätta mig på en sten i skogen med korslagda ben och låta ett tidlöst OMM susa i min skalle. Just nu susar min skalle mest av öronvaxfördämning, det är alldeles svart och tjockt i min skalle visar bomullstopsen. Alldeles svart och tjockt! Ja, det är inte konstigt. Tjära. Nylagd asfalt. Sot. Saltlakrits. Fastkletat på insidan. Kom och genomblås min skalle med bazooka eller revaxör. jag väntar och läser Min kamp så länge. vi ses?

2011-05-16T07:18:00.000-07:00

pånyttfödelsen

2011-05-13T10:38:00.000-07:00

Ja just det - för ett par veckor sedan producerade jag ännu ett radioprogram, inte så ambitiöst denna gången, ett mellanprogram, som tog fasta på vårens intågande, titel: Pånyttfödelse. Lite naturromantik, lite vårdikter, lite Tranströmer, lite Eliot och resonerade kring buddismens syn på återfödelsen. Och en mycket melodiös uppläsning av Larkins "All Catches a Light". Som vanligt får man spola fram lite i mp3-filen innan vårt program börjar.

Nu jobbar jag med ett SKOGSPROGRAM, som förhoppningsvis sänds nästa vecka (kanske veckan därpå, maj månad är galen och jag vill läsa Min kamp). Men Pånyttfödelseprogrammet kan du lyssna på här.

glänta

2011-05-08T10:24:00.000-07:00

Tjocka grenar,
lövverk
lövvärk

När ljuset sipprar
in genom hålen i taket och
kryper över dina
mossbeklädda skuldror

Förbi de fallna träden
de fallna soldaterna
tapperheten som multnar
under rotvältors mörker - - -

Vinden har blåst här
den blåste rakt igenom mig
som om mitt kött och blod
och hår och hud bara var
projektioner:
materia?
material?

Att vara sedd är att vara

vinden saknar
ögon
för ytan.

are you off somewhere reciting incantations/ sim sala bim on your tounge

2011-05-06T07:03:00.000-07:00

Den här korta, ljuvliga tiden. Redan börjar magnolians prakt bli brunkantad, regnet tar bladen med sig, ränder från tårar i sminkade ansikten. Annan växtlighet tar över, men det där första utbrottet av liv går inte att jämföra med någonting annat. Fast - apelblom, rhododendron. Och doftsinnet som väcks ur sin vintersömn. Den där söta, nästan överdådiga doften från busken som inte är syrén men liknar den, fyller mitt huvud varje gång jag cyklar hemåt.

Sommarvärmen kommer och försvinner, kommer igen. Ingenting som går att gripa tag i. Men det känns ändå viktigt att försöka.

freitag

2011-05-01T11:51:00.000-07:00

Jag har börjat rasta kameran igen. Här: en sjukt fin fredag, som följdes av en minst lika bra, dock odokumenterad, lördag.

en morgon

2011-05-01T11:37:00.000-07:00

En morgon i påskas vaknade jag tidigt med fågelkvitter i blodet, gav mig så av på en cykeltur på landsbygden. Jag följde min mammas vägbeskrivning och hittade till sjön, satt på en bänk och lyssnade på tuppen som gol någonstans i närheten. Thoreau skriver roligt om tuppen, han föreställer sig att en skog full med vilda tuppar skulle vara något alldeles magiskt. Att höra deras mångstämmiga kuckeliku dåna ut över vidderna, mellan träden. Jag satt alltså där och njöt av sol och värme och morgonluft, av att genskjuta dagen så som man gör när man går upp tidigare än man behöver. Ute i sjön stod en man och siktade med sin båge ut över vattnet, jag frågade honom vad det var han var ute efter men fick inget svar.

2011-04-30T03:35:00.000-07:00

april is the cruellest month.

2011-04-30T02:51:00.000-07:00

Mitt i vårens sprakande och naturens återuppvaknande rasslar döden på sina benknotor, drar på sig manteln för att göra show. Jag träffade farfar en sista gång på sjukhuset, jag lade märke till att geriatriska avdelningen ligger mitt emot barnavdelningen. Små barn och stora barn. Växande barn och krympande barn. De förstnämnda har en färgglad dekal fastklistrad på dörren in, de gamla har bara en kal gråvit dörr som leder in till den pulvermosdoftande avdelningen. Farfar satt där vid ett bord och åt inte, hans ögon dimmiga, blågrå, som en tom februarihimmel. Han märkte mig inte alls först. Han har varit dålig i många år nu, men sist jag träffade honom kunde han i alla fall greppa tag i min hand och säga "vad du är vacker! det är så fint att du finns!". Nu bara det där ansiktet så uppgivet, dödskalleaktigt med kinderna insjunkna. Han påminner om min första katt, han var också sjuk länge, tynade bort. De sista dagarna satt jag med honom i knät och väntade på att han skulle ge upp andan, slippa undan lidandet - men trots vår långa vänskap vägrade han ge mig sitt sista andetag. En natt kröp han in under soffan, tre meter ifrån sin födelseplats, och dog där. Ensam.

Pappa håller ännu masken så väl, är käck och försöker lirka ur den gamle ur de fjärran dimensioner han verkar befinna sig i. Medicindimensioner, dödsdimensioner. Jag får en klump i halsen fast jag var förberedd. Ser en tant jag varit hos när jag jobbade i hemtjänsten sitta och titta på TV i allrummet, går och pratar lite med henne istället för att sitta och vara en främling för min farfar.

Jag brukade ge hennes man ögondroppar på kvällarna, två olika sorter i höger öga. Först den tunna sorten, sen den tjocka. Satt och väntade fem-tio minuter mellan de olika dropparna, och då pratade jag mest med henne, han var så trött och lomhörd. Det var under den värsta värmeböljan, deras trånga lilla lägenhet med västerfönster (där de bort i femtio år) var ohyggligt varm minns jag. Sedan en dag var han plötsligt jättedålig, det var under matrundan, och jag hjälpte till att leda ned honom för trapporna, att trösta henne. Sedan dog han dagen efter, på sjukhuset.

Men det var förra sommaren. Nu min farfar, här, i april. Magnoliaträdet har precis börjat slå ut utanför erat fönster, säger pappa till farfar. Farmor sitter kvar där hemma med alla sina krukväxter och blomsterarrangemang och fortfarande klara tankar.

Dagen efter får farfar plats på ett korttidsboende, som det heter, på Råslätt. Och för honom blev det verkligen en kort tids boende, en snabb mellanlandning före den långa resans slut. Dagen innan jag åker hem till Lund igen får jag se någonting jag aldrig trodde jag skulle få se. Min pappas tårar. Hur djup måste inte den brunnen vara? Han försökte skämta bort det, men jag såg nog. Själv har jag ärvt min mammas tårkanaler, jag gråter för allt. Över min pappa, som blivit lämnad av både fru och far inom loppet av ett år, över att det är sådant som måste hända, att det inte går att värja sig mot livet och döden. Över att vad jag tidigare misstagit för brist på känslor bara är en brist på ett språk att uttrycka dem med.

Jag har aldrig varit på en begravning. När min mamma var i min ålder hade hon inte längre några föräldrar. Jag kan inte förstå döden alls, och jag vill inte lära mig.

Viktor Johansson, Eterneller

2011-04-27T14:38:00.000-07:00

Jordens undergång har på något otydligt vis inträffat, men den var inte total. En halvundergång. De överlevande är barnen, spridda i de förödda städerna. Och några av dem plockas upp i ett rymdskepp som lämnade jorden långt före dess förstörelse.

Så är förutsättningarna för handlingen i Viktor Johanssons roman Eterneller som kom ut 2008. Johansson hyllades för sin debut 2007, diktsamlingen Kapslar, och här har han alltså skrivit något som kallar sig roman – men i fall man är det minsta genrekonservativ skulle man kanske knorra lite och hellre kalla det till exempel prosalyrik med ett narrativ. Jag vet inte om jag tycker det är nödvändigt att knorra (SvD:s Magnus Persson tyckte däremot det när det begav sig), eftersom jag är vänligt inställd redan innan läsningen tar sin början på grund av den snuskigt snygga formgivningen, typsnittet, det abstrakt vackra framsidemotivet skapat av författaren själv, och de ljusblå sidorna strax innanför kartongpärmarna, som jag tänker antagligen ska härma texturen hos sådana papper som man torkar blommor på. Eterneller – evighetsblommor. Boken är ett genomgående konstverk inåt och utåt, i konceptpoetisk anda.

Eterneller, alltså. Det ”handlar”, i den mån det finns en handling, men det finns faktiskt mer sådan än jag hade förväntat mig, alltså: det handlar om fyra unga kvinnor som enligt baksidetexten ”stannat i växten, eller i fel förhållande till varandra”. Som torkade blommor som behållit sin färg och form men i utbyte hämmats i växten, varken riktigt döda eller levande: vackra att se på, immortella. Berättarjaget är en av de unga kvinnorna, ett av barnen som sprang omkring på jorden efter katastrofen. Med sig hade hon då Mira, som hon på något sätt träffade och förälskade sig i från första ögonkastet, på barns vis. En svidande djup förälskelse beskrivs, där berättaren talar om Mira som ett ”du” - det visar sig att Mira dog efter ett antal år på rymdskeppet, när de båda var nitton år gamla. Hon släpades iväg i en glaciär när de letade efter liv, efter syre, på någon planet. Berättarjaget är besatt av minnet av sin barndomskärlek, kan inte sluta älta. När man sitter fast på ett rymdskeppet har man ett ändligt antal berättelser att berätta för sig själv och för varandra, de återvinns och tänjs ut – de ”matar vita kopior av samtal” för att använda Johanssons egna ord.

Men det finns möjlighet till nya berättelser – berättarjaget har en nära relation med Cassie, en annan ung kvinna. Den senare får dock till en början nöja sig med att spela rollen som Mira, medan berättarjaget styrketränar i hopp om att en dag få tillräckligt med kraft för att gripa in i scenen som spelas upp om och om igen i minnet, att kunna greppa tag i Mira och förändra händelseförloppet. Att kämpa så för en dåtid, det verkar först obegripligt men är kanske inte det egentligen, i ett scenario där framtid är ett högst tveksamt begrepp. Fast på ett rymdskepp som tappat sin kurs.

Jag tänker så klart på Aniara, rymdeposet framför alla andra. Och Johansson kan inte låta bli en medveten blinkning till Martinsson, en stulen metafor: ”Det krävs andra ögon för att se luftbubblor i glas bubbla som kolsyra i glas”. Dessa ofattbart utsträckta tidsperspektiv som rymden anvisar, en bra groplats för melankoli. Det är väl också talande, hur Johansson fördunklat Martinssons enkelt rena och vackra metafor om rymdskeppet som färdas genom universum som en bubbla i glas; just detta exempel blir lättbegripligt genom intertextualiteten, men sedan finns det också många andra metaforer som förblir ganska stumma för mig. Jag får känslan av att Johansson förlitar sig lite för mycket på koncept biland, det blir maner och överdriven förkonstling, och bidrar inte alltid till texten. För mycket känslor och för mycket ord kastade ut i rymden i hopp om att nå någon. De gör det ibland, men inte alltid.

Men i det stora helaflyter ändå texten på bra. Jag sugs så småningom in i historien, när berättaren och Cassie finner en kvinna av förstelnad diamant i ett rostigt rymdskepp som de dockar vid. När de undersöker hennes minne med konstiga apparater för att fina någon slags information om vart de ska ge sig hän. Kanske är hon den svarta låda som ska berätta för dem vad som hänt och vad de ska göra. Hoppet, det barnsliga.

Det handlar också om en längtan efter reproduktion, nyskapelse, återskapande. Av barndomen. Det handlar om kvinnor och kvinnlig kärlek, men de vill så frön och föda barn utan manlig inverkan. De har inget begrepp om romantik, de var små när världen gick under och dess föreställningar om sex och kärlek med den. Men Cassie har lyckats spara en dikt, som hon översatt och läser en strof ur för berättarjaget. Det är Dylan Thomas ”And death shall have no dominion” som för Cassie representerar det allra mest nära: ”Fast kärlekar förloras ska själva kärleken hålla”.

Boken slutar med att berättaren hittar brev som Mira skrivit, ett slags dagboksanteckningar, så att läsaren möter denna älskade i första person. Jag blir inte riktigt klok på slutet, men kanske handlar det om att den tragiska kärlekshistorian får ett avslut med den dödas egna ord. Så att berättaren kan gå vidare, färdas vidare ut i rymden med Cassie. Jag får känslan av att det finns ett hopp, om barn, om att finna en ny planet att leva på. Trots att det kanske inte borde. Kanske är det skönheten som förvillar mig, den här romantiseringen av barndomens luktsudd och gränslösa, allt uteslutande kärlek, mot en bakgrund av stjärnor, avlägnsa himlakroppar. Men i fall skönheten inger falskt hopp är det bättre än inget alls! tänker jag.

Många, kanske alla, frågor återstår när jag läst ut Eterneller, det är helt enkelt upp till mig själv att föreställa mig varför jorden gick under, varför barnen överlevde, huruvida reproduktion är möjligt, om det finns en frisk planet någonstans, och om man någonsin kan sluta älta en förlorad kärlek. Det är en fin liten bok som bär på lite metaforisk barlast, skriven av en ung författare med potential.

2011-04-27T03:38:00.000-07:00

Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting.

-ur "Blåsipporna" av Tranströmer (Det vilda torget)

blåsippan

2011-04-23T10:41:00.000-07:00

småland

2011-04-20T13:54:00.000-07:00

En gång för ett drygt århundrade sedan var tåget en symbol för den framrusande moderniteten, Det Nya förkroppsligat i stål och ånga. Idag har tågresan snarare en air av nostalgi, och framför allt: tåget som färdmedel har fått epitetet "hållbar" - en utbyggnad av tågtrafiken ligger i linje med den hållbar utveckling som är eftertraktad idag. Tåget har gått från att vara skrämmande och hypermodernt till mysigt och modernt på ett sånt där hippt "eko-tänk"(blöh)-vis.

Jag tänker på detta medan jag kliver på tåget i Lund och sätter mig tillrätta, när jag tittar ut genom fönstret medan stålkroppen börjar röra sig och jag ser ett vackert, morgondisigt vårlandskap sväva förbi. Och innan dess, på stationen, tänkte jag extra mycket på moderniteten, på det orimliga bullret och myllret, ljuden och ljusen som forsar emot en när pendlares fötter klapprar mot gatstenen och asfalten och rulltrappan surrar och det luktar gammalt kiss och bränt gummi.

Jag tänker extra mycket på detta eftersom jag har Tintomara med mig; hon sitter instängd i en trång gallerförsedd bur i mitt grepp och tvingas ta emot alla dessa intryck. Jag slänger en tröja över buren för att mildra intrycken, men minns att katter antagligen ser minst lika mycket med hörseln som med ögonen. Så jag kommer på mig själv med att sätta mig in i kattens situation, och allt blir absurt. Jag förstår inte klapprandet, tjattranden, hetsen som utsöndras från människorna och som sipprar in i min känsliga luktorgan. Jag vet inte hur det är att vara katt, men jag tänker inte i termer av högre och lägre medvetande utan bara olika. Annorlunda. Om man ser med hörsel och morrhår är världen antagligen en annan.

Och jag antar att ännu en anledning till varför jag börjar resonera så här är för att jag började läsa i Thomas Nydahls Långsamhetens nej igår. En rätt trevlig bok; jag håller inte med om allt - jag är ju ändå ung och vill ändå se något positivt i informationssamhället - men ändå tillräckligt mycket för att längta efter tystnad och ensamhet, mer än vanligt. Och - vilken tur då, att det är dit tåget ska föra mig. Åtminstone dit där jag har bättre förutsättningar för det. Småland, skogen.

Och det var också en nästan fånig lycka att snöra på sig kängorna och ge sig ut i naturreservatet vars stigar jag känner utan och innan men som ändå alltid är nya. Som skiftar färgnyans för varje dag. Så här års äger grodornas parningslek rum borta vid gölen, deras framkväkta kärlekssånger låter som flyttfåglars rop. Och pissmyrorna i myrstråket är så yrvakna och så väldigt många att det faktiskt h ö r s hur de myllrar fram. Ett svagt susande, men ändå tillräckligt starkt för att överrösta E4:ans brus. Det är äckligt men sjukt häftigt, de minstas armé. Och i den delen av skogen som i eftermiddagsljus alltid påminner mig om Fylke så som det gestaltas i Peter Jacksons filmer (paradiset!) stöter jag på en rådjur, som visar sig vara tre. Vi står och blänger på varandra mellan träden en lång stund, solen gassar och jag börjar svettas men kan inte röra mig. Inte förrän min motpart ger upp och försvinner djupare in i skogen med ett par språng.

Ja, ni hör ju. Jag blir helt lyrisk. När jag kommer hem till huset lägger jag mig på gräsmattan och läser Thoreau. Walden. Såklart. Det här är en stämning jag trivs i! Men är det hållbart?

söndagsbetraktelsen

2011-04-17T14:05:00.000-07:00

När jag är på väg från läsesalen på UB med böcker i min väska och solsken i min blick får jag syn på en ludensvans, en röd liten ekorre som hoppar runt på trottoaren mitt emot. Hon verkar helt orädd, obrydd, gladlynt. En man kommer gåendes på samma trottoar som ekorren och den senare bryr sig inte nämnvärt, klättrar upp en bit på kastanjeträdets stam, men i sakta mak. Mannen tittar snabbt på det lilla djuret men riktar sedan sin blick uppåt, mot de ännu ganska nakna trädkronorna. Han har en klickdosa i handen, en såndär som de har på teatrar för att räkna biljetter. Klick klick säger den. han måste räkna kråkbon, tänker jag. De är många i träden vid UB-parken. hur många som helst. Vart man än tittar upp ser man dem avteckna sig som fläckar mot himmelen. De stora fåglarna har sitt eget samhälle där uppe bland grenarna, på kvällarna håller de rådslag. Varför de ska inräknas och statistikföras kan jag bara gissa, men jag väljer att låta bli.
Mannen med klickdosan stannar inte, han tittar och klickar medan han går. Fortsätter att gå. Jag stannar kvar och tittar på ekorren. Hon är verkligen jätteröd, rödare än tegelstenshusen i bakgrunden. Jag tänker på ekorrarna i Hyde Park, de är många och sociala men inte alls så färgglada som de svenska. Den här ekorren klättrar så småningom längre upp i trädet, sätter sig på en gren och försvinner plötsligt ned i någon hålighet. Dyker strax upp igen med en nöt i sitt grepp. Den som spar han har, och den här filuren har ett förråd, oåtkomligt för de flesta. Jag står så och ser på hur hon sitter på grenen och gnager på nöten mellan sina små kloiga tassar, jag ser hur kinderna blåses upp innan hon sväljer och hur de små pepparkornsögonen glimmar i vårsolen.
Hon verkar helt nöjd med livet. Jag är i några minuter helt nöjd med att stå och titta på.

2011-04-17T09:44:00.000-07:00

från förra veckan

2011-04-16T11:44:00.000-07:00

När skönheten låter sig förkroppsligas en helt vanlig fredag i april: du färdas på en skraltig cykel över asfalten, kedjan gnisslandes som gryningsfåglarna, när du så ser det i periferin. Kvällssolens gyllene ockra som illuminerar en flock scilla, deras tunna, violetta blad genomborras av ljuset och det är magnifikt. Du vrider på huvudet, låter dig uppslukas en halv sekund, och sedan! Kollisionen som var så nära att ditt rädda hjärta först tror den inträffat.
Damen på den andra cykeln, du såg aldrig hennes ansikte. Genomborrades också det av solens andedräkt?
Ditt hjärta slår nu snabbt som en hares, som om det ville göra av med alla sina slag medan tiden fortfarande är.

2011-04-16T04:57:00.000-07:00

Jag går hem genom vårnatten och från botaniska trädgården hörs kattugglas hooo-ho-ho-hooo. Världen vidgar sig en aning.

tåg i litteraturen

2011-04-12T02:15:00.000-07:00

För några veckor sedan producerade jag ett radioprogram med tema Tåg i litteraturen/litterära tågresor. Nu har jag, efter en dust med tekniktrollet (som trafiktrollet fast elak) listat ut hur jag kan länka till det. Lyssna här!
Men spola gärna fram fem minuter eller så, programmet som sänder före oss snyltar på vår sändningstid och består av precis sådan "underhållning" som får en att hata underhållning.

2011-04-10T13:15:00.000-07:00

söndag

2011-04-10T08:23:00.000-07:00

Varje vår slår blommorna ut för första gången. Knopparna spricker ut och det gröna sprider sig som en epidemi. Alltid för första gången, år efter år. Känslan av det nya. Blått hav av skilla i professorsstaden. Och i botaniska trädgården lyser redan rhododendron lila. Jag gick där en förmiddag i början av veckan och delade ytorna endast med fåglarna och ett par pensionärer i täckjacka. Idag hade vårsjukan brett ut sig över trädgården: överallt solstinna människor som slagit sig ned på jackor och filtar, klätt av sig, sitter så och blottar sina förbleknade lemmar mot solen och ber om lite nåd, en lite mörkare färgnyans. Från en kulle hörs det nödvändiga klinkandet från en gitarr: långhåriga killar i flanellskjorta, Hotel California. Samma sak varje vår men ändå alltid helt nytt. Alltid överraskande. Från död till liv. Det är väl sådant som får en att tro på på återfödelse.

i väntan på

2011-04-06T12:44:00.000-07:00

måndagsanteckning

2011-04-04T12:14:00.000-07:00

Det lilla lunchrummet på SOL brukar vid tolvtiden vara fyllt av hungriga studenter med ihärdiga röster och suset från mikrovågsugnar och blandade dofter från innehållet i de gamla glassbyttor som får sig några varv i strålningen. Ett smutsigt och näst intill klaustrofobisk utrymme. Men kommer man dit ett par timmar senare, svettig och hungrig efter ett träningspass, när mängden droppat av till föreläsningar och läsesalar, kan man få lyssna till filosofernas lunchsamtal: till deras försök till att formulera teorier om hur samhällets räddning bör se ut. Jag har snappat upp delar av deras samtal förut, men i dag kunde jag ostörd sitta och tjuvlyssna medan jag slevade i mig av gårdagens thaigryta. De började med att hålla med varandra om att fritid är samhällets största fiende - ungefär - vilket fångade min uppmärksamhet. Sedan blev det en del strukturalism, poststrukturalism, språkfilosofi. Båda mycket goda talare. Även i ett privat samtal. Jag låtsades läsa sydsvenskans kulturdel, eller jag gjorde det delvis också (måste läsa Malte Persons underjordssonetter!), och tog lång tid på mig med mina grönsaker i kokosmjölk.

söndag

2011-04-03T12:29:00.000-07:00

Luften var alldeles mild idag, mjuk och fuktig som en handflata som strök mig i ansiktet när jag gick längs med gatorna. Mycket har hänt de senaste dagarna, medan jag mest hållit mig inne och varit trött och blind: nu lyser skillan kaxigt lilablå överallt. Och i Botaniska trädgården klungor av olika sorters vårblommor, de ser ut som elever på en skolgård, inväntandes klockans ringning. Krokus för sig, snödroppar för sig. Och till slut ringde verkligen klockan - men det var domkyrkans, den slog nog fem. Samtidigt ringde min mobil och ville någon slags reklam för något slags jippo. Jag tackade vänligt nej. I den milda luften är det lättare att vara trevlig.

På ett av de få kaféer som var öppna drack jag en espresso och fortsatte läsa lite i boken jag norpade från Ordkonstredaktionen i onsdags. För att recensera. Den hade tydligen recensionsdag i torsdags men jag har inte velat läsa några förrän jag bildat mig min egen uppfattning - som dock inte kan vara annat än väldigt, väldigt positiv. Fotograferingens vackra historia heter boken, av ungraren Péter Nádas. Det hörs ju på titeln att det potentiellt är något för mig. I och för sig låter omslagstexten "... är en hallucinatorisk roman om en kvinnlig fotograf som på grund av obestämd sjukdom vistas på sanatorium" som att det finns risk för att kliva i klichéklaveret - men Nádas är en mycket skicklig författare som tematiserar fotograferandets objektifiering och dessutom raserar klichén genom att införa det groteska i det vackra. Mycket fotografiet kontra ordet - vad kommer först? vad är mest sant? och så vidare - jag tuggar glatt i mig. Det är dock ordentligt med tuggmotstånd. En svår text. Men mycket, mycket vacker.

Ja - där var en kortrecension innan jag ens läst färdigt boken. Jag måste dessutom tilläga att Rámus förlag rent materiellt har gjort en bok som är ett nöje att ha i handen: riktigt tjockt papper av god kvalitet, fin sättning och pärm. Sådant som sätter guldkant på läsupplevelsen.

Tillbaka till söndagen: espresson var god men tog slut för snabbt, jag vandrade hemåt igen och insåg varför jag inte kunnat skriva inspirerat på sistone: jag kan ju bara tänka, verkligen tänka när jag promenerar. Alla idéer kommer till mig då. Framför skrivbordet blir jag en zombie, om jag inte preparerat mig med en promenad innan jag satt mig. Och under denna långa bittra vinter har jag bara inte kunnat förmå mig till att gå oplanerat. Men nu blir det kanske förbättring. Förtätning av tanken. Låta fötterna trampa igång kugghjulen i min skalle.

ytor

2011-04-03T10:46:00.000-07:00

fiktion

2011-04-02T04:26:00.000-07:00

drenched in an approximated sunlight

2011-04-01T15:19:00.000-07:00

2011-03-31T11:28:00.001-07:00

Just nu saknar jag platser. Eller kanske möjligheten att befinna mig på platser jag längtar efter just när jag längtar efter dem. Huskvarna är långt borta. Jag saknar stigarna som jag följt så många gånger att de gjort avtryck i min hjärnbark, har sin kopia där, alla meter av gräsbeströdd jordig stig slingrar sig runt min hjärna. Huskvarnaån. Utsikten. Ugglebäcken. Stallet i Lexarp. Hästarna, de väldiga, muskulösa kropparna och de bottenlösa ögonen. Det ordlösa språket som jag försökte lära mig i tio år. Nu står jag visserligen utanför det där, men om jag kommer hem kan jag fortfarande cykla de tre kilometerna till den ombyggda ladugården och hagarna som breder ut sig i det kulliga, knotiga smålandskapet, och bara titta. Lukta. Minnas. Och sedan cykla vidare. Stanna och slänga cykeln i ett dike och bara gå rakt in i skogen och veta att man inte behöver träffa några människor där. Att ensamheten ingår i allemansrätten. Det är för få kvadratmeter, samt för få träd, per person här nere. Känslan blir särskilt tydlig nu när jag går och väntar på våren.

Och när den - våren - väl kommer, jag menar kommer på r i k t i g t, är jag väl glad att jag inte står där på bron över huskvarnaån och har en armé av björkpollenpartiklar dansande i mina ögon.

Sehnsucht

2011-03-28T13:32:00.000-07:00

Jag trivs här och nu, i Lund, med dagarna och fröna som jag sår - men när jag känner mig nöjd är det med utvecklingen och inte med ett stillastående. Så jag ser fram emot resten av terminen här, en sommar av hemtjänstgöring i Småland, en till höst till i Lund och sedan - ja, jag har försökt undertrycka det länge, men: ich habe eine große Sehnsucht nach Berlin. Och när jag läser c-terminen i tyska nästa vår tänker jag inte göra det någon annanstans än på Humboldtuniversitetet. Och även om ett år går rätt snabbt numera så är jag ändå otålig, planerar en längre Berlinvistelse för sommaren, för rekreation men även för nytta: min talade tyska är pinsamt dålig och kan nog bara få vingar genom att faktiskt vara där, bland tysktalandet. I alla fall - jag tänker mycket på Berlin, och på vad jag gjort där förut, och då även på vilka bilder jag tagit. Här är alltså några saker jag gillar med Berlin: fasader i Prenzlauerberg, kupol i Alte Nationalgalerie, öl och män i Tiergarten, söta barn på S-bahn.

klätterkatten

2011-03-27T13:44:00.000-07:00

Det var en vårdag och när jag blickade ut genom fönstret såg jag en helt vanlig vårdagssyn: fåglar i träd.

Men! När jag stirrade igenom banaliteten och innergården såg jag det, i björken på andra sidan gården. Det ovanliga. I trädet satt en katt:

Dessutom min katt. Och när hon fick syn på mig började hon jama som om hon ångrat att hon någonsin tagit sig upp i trädet (antagligen flög den feta duvan hon jagade snabbt iväg hånandes hennes futila försök till fångst) och nu bad mig hjälpa henne ner.

Så hon hoppade ned på taket till ett skjul placerat bredvid björken och passade på att kela sig lite mot kanten så som hon alltid gör mot alla kanter, samtidigt som hon såg uppfordrande på mig

Men till slut tog hon sig ned för egen tass och följde med mig på en liten vårpromenad. Sedan kom jag hem och tog ett kort i spegeln som jag för någon vecka sedan flyttade från en garderob till hallen. Genom denna flytt skänkte jag för övrigt helt oplanerat Tintomara en lekkamrat - eller en revirfiende, snarare. Det tog dagar innan hon insåg att det var meningslöst att slåss med sin spegelbild, fram till dess hade jag som betraktare många roliga stunder.

Och det var det.

tidshopp

2011-03-27T05:54:00.000-07:00

Till och från, från och till. Cykelkejdan gnisslar som en fågelkör, vårrusig och i behov av smörjning, när jag trampar mig fram på universitetsområdet, på cykelvägarna och kullerstensgatorna. Människor med solglasögon, människor utan jackor. Den subjektiva tiden rusar fram medan klocktiden lunkar på i samma monotona takt som alltid: tick-tack. Förutom en natt om året då även klocktiden får spatt och hoppar fram en timme i ett slag, med hjärtat i halsgropen. Man vaknar och känner sig bestulen på tid, även fast man vet att man får tillbaka den sedan, i höst. Saker som händer, livet. Jag drabbas alltid av en känsla av förvånad tillfredsställelse när jag har mycket att göra: människor att träffa, teatrar att se, fester att gå på. Roliga studier att hänge mig åt. Därför att jag i mitt huvud fortfarande påfallande ofta är fjorton år och utan en mänsklig vän och med endast en enstaka meningsfull aktivitet som liksom inte räcker för att rättfärdiga mig själv. Man blir väldigt utelämnad när ens liv är vävt av bara någon enstaka tråd: om någon kommer och klipper av den faller man fritt. Det var känslan jag hade då - att om någon ställer sig och pekar och skrattar åt mig kan jag inte göra någonting för mitt liv är så endimensionellt, jag har ingenting annat att försvara min existens med. Det är då man blir ängslig, försöker passa in sig så att det åtminstone på ytan ser ut som att man har råd att skita i vad andra tycker. En inre inkongruens, en konflikt mellan den halsstarriga drivkraften att göra och vara precis vad man vill, och självbevarelsedriften som är så intelligent att den vet att undvika sociala stigman. Därför är det så skönt nu, känslan av att man är på väg att avlägsna sig från detta så långt det går, att ens liv är vävt av många trådar, några starka några mindre starka, men att man har råd att bli ifrågasatt, helt enkelt kanske för att man inte har tid att fästa vikt vid vare sig yttre eller inre destruktiviteter. Ibland är det skönt att känna att tiden knappt räcker till, för då kan man se till att svälta de tankar man inte vill bära med sig längre.

2011-03-25T10:01:00.000-07:00

Blue train.