-

Känslor har en tendens att flyta som näckrosor på ytan av ens medvetande, med sina långa stjälkar sträckta djupt ned i slambottnen som är kroppens transportsystem: rötterna delas upp i nervcellernas dendriter och det är därifrån impulserna först uppstår. Allt vi förnimmer här på ytan är hur kronbladen träffas av omvärldens strålkastare och reflekterar alla våglängder - och således lyser vita som tomma ark som vi snabbt klottrar ned med lika tomma ord. Och medvetandets vatten har samma svarta ogenomträngliga spegelyta som en skogstjärn, det är liksom några meter mellan vad vi sätter ord på och impulserna som gav liv åt den där blomman. Frågan du har ställt dig är hur man tränger igenom det där vattnet, hur man följer stjälkens stam nedåt till gyttjan och inunder, hur man når roten. Hur man destillerar en sinnesförnimmelse för att nå den perfekta formuleringen. Men du hittar inga svar där du står på bryggan och stirrar fundersamt på spegeln som omgärdar alla vita blommor. Som om det skulle räcka med att stirra, som om din blick kunde genomskåda det där nedsvärtade vattnet, när allt du faktiskt ser är en spökbild av dig själv stirrandes tillbaka. Du vet vad som krävs e g e n t l i g e n, men... du lärde dig bara simma, aldrig dyka.