det börjar med ett ord, en blick, och sedan sprider det sig över hela ens existens som blomblad över gräset i mitten av maj. och aldrig någonsin att vi kan spåra var det började, var fröet såddes, hur rötterna grodde. vi skrattade i takt en gång för mycket, våra läppar formade efter samma mönster redan då, och ändå - vem kan veta? alla vägar leder precis vart som helst, det finns inga kartor över den här skogen men ändå hittade vi till en plats som jag skulle vilja kalla Rätt. Och då inte bara för att det är så svårt att tänka sig vart man skulle hamnat om man tagit en annan väg. Förresten kanske alla vägar hade lett hit ändå. Det som spelar roll är att här i från pekar våra tår åt samma håll och din hand håller lagom hårt i min. Jag kan springa och gömma mig mellan björkstammarna, bakom ormbuskarna: du vet att jag kommer dyka upp igen. Eller jag vet det i alla fall. Jag tror det. Jag vill det. Förstår du? Jag har alltid sprungit omkring sådär, mer för att fly från min egna skugga än för att känna vinden i håret kanske, och jag har fastnat i spindlarnas klibbiga trådar en gång för mycket. Eller för lite. Men nu kan jag se solen stiga och sjunka från båda håll, från ditt fönster eller min sten på berget, och det blir liksom aldrig för mycket eller för lite. Det bara ä r.