en hymn för kärnfamiljens fall

Grunden jag står på faller sönder. Den har ruttnat i många år nu, jag har minnen av mögeldoft från min barndom. Det har legat en stagnationens förbannelse över det här huset, över den här familjen: fadern som för det mesta närvarar endast med sin frånvaro eller sitt förakt. Modern som kärleksfullt håller ihop hela knytet med vuxna och halvvuxna barn, hem, trädgård, självförverkligande, andligt utvecklande, eget företagande - - - Tur att hon tror på magi, för det är en omöjlig ekvation.
Sprickorna har alltså funnits där, men jag har sett dem och det oförenliga i deras själar så länge att jag trott att det ska vara så för alltid. Kärnfamiljens orubbliga urkraft... Tänk på julaftnarna!
Men: icke. Hon fick nog. Det känns som om en dörr öppnats till ett rum längst in i huset, en dörr som varit stängd så länge att luften stagnerat helt. Nu drar en frisk fläkt genom rummet och rör upp dammet som sätter sig lite i lungorna medan man oundvikligen ägnar sig åt smärtsamma reflektioner. Vi dras alla upp med rötterna. Jag vet inte var jag hamnar nu, men jag kan inte stanna här, i skuggan av hans monumentala, iskalla tystnad. Jag kanske är orättvis och svartmålar honom nu, och kanske jag projicerar mitt förakt för mig själv då jag längst inne vet att jag inte är helt olik honom. Jag har tystnaden i mig. Men det må så vara. Jag har hela mitt liv på mig att inte bli som honom.