Jag gick vilse i ett hus för ett tag sedan och har inte riktigt hittat ut än. Jag har vandrat - stundtals i planlös apati, stundtals med pilspetsens ångestfulla sökande efter sitt mål - genom ett nätverk av korridorer, och det är nervtrasslet i min geléklump vars labyrinter har skaffat sig egna agendor. Men jag då?
Jag har aldrig bott i ett hus som är mindre hemma än detta. Och det sorgligaste är att all förmåga till rena känslor är kidnappad av någon slags framtid som sakta glider ned i Intet. Så jag känner mig som en akvarellmålning i orena färger, vått i vått, jag flyter ut över pappret och formar en gränslös helhet som kanske ser harmonisk ut men som liksom tappat sin förmåga att säga: Jag Är (distinkt).

Jag hoppar på fel bussar och går in i fel butiker och låter känslor fastna i argumentens fisknät, för mitt medvetande är satt på mode: introspektion. hjälp jag tror jag sitter fast här.