fredagar

Här sitter jag hemma en fredagskväll, brottas med ett stickprojekt (en väst till min lille brorson), författar bostadsansökningar (ingen som har ett ledigt rum i Lund eller Malmö, gärna med brädgolv och takbjälkar i ett sekelskifteshus, ja?) och samlar mod att ge mig på en akrylmålning jag påbörjat. Dricker glögg och äter äpplen med kanel, novembermörkret försvinner i ett moln av behagliga dofter och värmen börjar krypa längs med huden under alla mina stickade lager med kläder. Kanske känner mig lillgammal, men vad fan, man kan inte dricka en halv flaska rom varje helg så kvoten är redan fylld för en vecka fram över. Och i övrigt tål min ekonomi spriten lika dåligt som min känsliga mage: augustimånadens lön har slutligen börjat sina efter sparsamt leverne, så fram tills jag vet om jag får extraknäck på hemtjänsten borde jag snöra åt alla påsar. eller pungar. pengapungar. En sån skulle man ha! Fylld med femtioöringar. Så kunde man svinga den i ansiktet på elaka människor, fördelaktigen manschauvinister, och skratta åt att man slår dem med sin pung.
Det påminner mig om förra fredagen, den halva romflasks-fredagen, då vi stötte på just sådana där sunkigt elaka typer på väg från baren till fyllekäkspizzerian. Min käre vän A som hade blivit lätt överförfriskad och därmed dränkt sitt överjag och all förmåga att hålla tillbaka sina impulser, hade satt igång med en svärdomstirad - så när vi passerade en kyrka (eller två, egentligen, i Jönköping kan man passera två kyrkor på samma gång), lät han ungefär såhär: "JÄVLA KRISTNA FITTOR! FITTA KUK HORA BÖG NEGER KRISTNA FITTOR!!!" och jag kan säga till hans försvar att han självklart inte är lika dum i huvudet som det låter. Det trodde däremot ett gäng killar som tydligen vistades på kyrkans gårdsplan, vad de nu gjorde där, och självklart ville de SLÅSS. För de var ju MÄN (i ärlighetens namn så var det ett gäng späda pojkar, säkert nittiettor eller tvåor, men det är väl i den åldern man vill hävda sin Manlighet som mest). Det slutade med att M fick hålla för A:s mun för att förhindra att hans tourettes-attack skulle få allvarliga konsekvenser i form av blåtiror och brutna revben, medan S och J satte på sig seriösa masker och talade med pojk..., jag menar Männen. Själv kunde jag knappt hålla mig för skratt. Till slut kom vi till pizzerian och vidare hem till A helskinnade, dock inte tack vare mig och min lite för humoristiska syn på en allvarlig(?) situation.
Den incidenten satte väl egentligen standarden för hela förra fredagen, så det känns faktiskt helt naturligt att denna kväll sitta hemma och sticka och klappa katterna, för att jämna ut liksom, fylla igen, platta till. Man söker hela tiden jämnvikt, inte sant? Fast genom pendlande mellan extremer istället för konstant homogenitet, liksom. Omväxling förnöjer(förhöjer?), kanske det heter.