Tidsflödet är som vanligt snårigt förrädiskt: plötsligt kan det kännas som om det alldeles nyss det var den längsta dagen på året då vi låg i min säng ända till kvällen, lite bakissjuka men mest nykära, och lyssnade på Smiths och Kate Bush och skrattade åt mina svenssongrannar på sin altan och åt våran egenhändigt skapade kliché i mitt sovrum. Men för det mesta känns det som om det alltid varit så här som det är nu efter ett halvår: frostbiten vinter och vi spelar alfapet framför brasan, värmer våra kalla händer i varandras nackar och broderar ut våra privata internskämt tills de blivit en del av ett skrattande Vi. Jag nickar lätt åt Vonnegut: "nation of two", jo jag förstår vad du menar nu.
Det är väl typiskt den här paradoxala föreställningen kallad livet, att det hemskaste halvåret i ens liv samtidigt kan vara det bästa. Jag har gråtit inåt och älskat utåt. Och nu har jag nog gråtit färdigt. Och om några veckor börjar livet om i Lund och naturligtvis är det med blandade känslor eftersom jag distanserar mig både från en del av det som ger mig ångest och ifrån mitt universella botemedel. Böckerna kan väl fylla ett visst mått tomrum, men värma mig på natten kan de knappast.
Fint skrivet, Sofia.
SvaraRaderaTack, men... Jag kan inte skriva längre. ju.
SvaraRaderaDet var väl det du var rädd för? Det är värt det. Och för dig tycks det ju funka ändå?
SvaraRaderaAtt jag inte kan skriva har inte så mycket med kärleken att göra, om det är det du menar. Det är för att mina tankar varit nedsvärtade och fula under för lång tid. Utan vackra tankar kan man inte skriva vackra texter. Men det är bättre nu, en vacker dag kan jag kanske skriva igen.
SvaraRadera