sällskap

Varje frostfrusen morgon befolkas betongklumparnas snåriga trädgård utanför mina smutsiga fönster av bevingade varelser. Grannarna ovanför verkar vara goda själar även om barnen leker datten klockan halv tolv om kvällarna, för varje morgon har de dumpat gårdagens oätna bröd rakt ner i snön, rakt ner i mina buskar. En fågelfrukost. Så jag ägnar mig åt fågelskådning i brist på morgontidning; jag äter min gröt och rödhaken (i bestämd form, för det är alltid en, och jag föreställer mig att det alltid är densamma) äter sina brödsmulor och jag låtsas att vi gör det i outtalad gemenskap. Sedan kommer de lite större fåglarna, koltrastarna och de andra mörkbruna som jag inte har namn för, och sällar sig till frukostklubben. Har jag riktig tur kommer den gråspräckliga katten förbi också, han gör det ibland. Häromdagen försökte jag bjuda honom på tonfisk men han ville ha fågel och blev stött när altandörrens gnisslande skrämde upp sparvarna i buskaget. Ja ja, tänker jag, i sinom tid blir nog även han min vän. Det är trevligt med sällskap.