old beauty/ du kan nu dö.

...

Alla orden som samlas i mitt huvud tidigt på morgonen ger ton i kudden: en kyrkokör i otakt ostämd, orgeln spelar dödsmarchen OCH mina lemmar förvandlas till lera till sten till tunga tunga tentakler. Bläckfiskskänslan i magen. Tentakler ut i nervsystemet pumpar bläcket inom. Kallar på mig och hindrar mig från att svara kallet på samma gång. Kommer aldrig att ha tillräckligt med svar. Min röst är svag så ssssss v a g.
når inte genom fågelskriket kvittret sången som hörs där ute i natten om man lyssnar om man cyklar hem i natten genom natten verkligen befinner sig i natten. Då är fågelljuden genomträngande. Då är jag tyst. Och bläcket pumpar förgiftar förgäves.

Ibland är det som om alla ord jag inte skriver eller talar samlar sig till en massiv klump en kokong inuti min strupe och kräver tårar kräver att få gråtas ut.
En kokong av tårpilar som vill skjutas ut.
Varför måste det vara så.