Ett litet återskapande av ett minne av en kväll för ett år sedan, eller: Hur jag föll för Berlin i Berlin.

Det var ett år sen, rätt exakt ett år sen, jag tror faktiskt att det är på dagen ett år sen imorgon för jag minns att det var en måndag. Det var Berlin och döner och öl, och de flesta i sällskapet skulle ta studenten veckan därpå. Det var även kväll, och vi var på väg till Ichiban Karaoke för att sjunga, dricka öl och ha så kul som man bara kan ha i Berlin.

På S-bahn på väg mot Kreuzberg delade du och jag på en flaska jäger – inte en sjuttis alltså utan en såndär liten behändig 20-centilitersflaska som man kan köpa i närmsta kiosk eller turkshop -; det var nog mest en förevändning för att få sitta bredvid varann på spårvagnen, och kanske även ett förhoppning om att alkoholen skulle lindra våra små rädda människohjärtans flyktinstinkter. Vanligtvis när jag får syn på en människa som intresserar mig så tittar jag åt alla håll utom just ditåt, pratar med alla människor utom just den personen. Men denna gången ville ödesgudinnorna annat. Ville väva samman två solitära trådar.

Ichiban karaoke visade sig dessvärre vara stängt för oss: de hade implementerat 20-årsgräns och endast en i sällskapet var mogen nog. Han ville inte sjunga solo, utan följde oss andra till det enda stället värt att gå till när kvällens planer blivit grusade: en biergarten. En ölträdgård. Detta tyska lilla paradis! Långbord, kulörta lampor och små ölstånd längsmed innergårdens murar. Mina minnen börjar bli suddiga i kanten här, men jag minns:
1.Weissbier.
Du och jag gick och köpte öl tillsammans, först en gång, sedan en gång till, och försäljaren trodde vi var ett par och vi rodnade men i det tilltagande mörkret syntes det inte. Dessa långsmala, sirligt formade weissbiersglas. Den typen av glas kommer nog alltid påminna mig om den kvällen: det finns ett foto på oss när vi sitter bredvid varandra och dricker och blixten lyser upp våra röda hår och våra ölglas i händerna och dina smala vackra fingrar som griper om ditt.
2. Den gröna poolen.
Man kan avfärda oss med att säga att detta är en fylleskröna, men vi är ju tre stycken som än i dag är villiga att svära på att vi såg vad vi såg. Historien går så här: Jag och du och G bläddrar igenom sistnämndes digitalkamera för att beskåda vad vi haft för oss de senaste dagarna. G hade på den tiden en fäbless för socialrealistiska videoklipp som han spelade in under dönerfrukosten eller sunkiga eftermiddagar på hostelrummet. Men de är en historia i sig och har inte med saken att göra – vad som är relevant här är faktumet att, mitt i bland alla dessa bilder och videoklipp, såg vi tre som tittade på kameran (de övriga i sällskapet – vi var väl en sju stycken plus en snubbe från Ny Zeeland som vi lärt känna under resan – hade inbördes konversationer och tog ingen notis om oss) ett mystiskt fotografi av en fluorescerande grön pool, till synes belägen i något mörkt, kanske underjordiskt rum, kantad av pelare. Vi blev alla tre förbryllade, för någon sådan pool hade vi sannerligen inte stött på under våran resa. Jag kom att tänka på ett avsnitt ur någon av de sista Harry Potter-böckerna, där Harry befinner sig i en båt i en grotta med sjukligt grönt vatten. Egentligen var det nog filmatiseringen jag tänkte på – vattnet hade i alla fall samma lysande gröna karaktär som där. Vi blir förbryllade, vi tänker och tittar och tänker och tittar för att försöka förstå vad det är vi ser. G råkar trycka på någon knapp och kameran går ur visnings-mode; när vi försöker leta upp bilden igen för att visa den för resten av sällskapet är den borta. Puts väck! Som om den aldrig existerat. Och än i dag har ingen av oss en rationell förklaring till fotografiet, inte ens du med ditt aldrig sinande förnuft. Paranormala aktiviteter, helt enkelt. Till slut gav vi upp och fortsatte dricka öl, men händelsen märkte kvällen med sin mytiska mystiska andedräkt.
3. Gräsplanen utanför Berliner Dome.
Och det är här storyn fortsätter egentligen: sällskapet har nu brutit upp från ölträdgården i förhoppning om att hitta en klubb vid flodstranden som ny zeeländaren pratade om. Ny zeeländaren, och vi andra också för den delen, visade sig dock ha konsumerat för mycket öl för att hitta något sådant och efter en promenad längs med stranden som kan ha pågått fem minuter eller ett par timmar så finner vi oss i mitten av en enorm gräsplan. Vad gör vi där? Vad gör vi överhuvudtaget här i världen? Vad är meningen med sådana frågor? Vi är i alla fall där och särskilt du och jag. Vi ligger på rygg sida vid sida, med huvudena tätt intill varandra, och tittar upp mot molnen som rider över de ovanligt röda skyarna. Det är stadens ljus som speglar sig i himlavalvet, förvränger färgerna och ger en domedagsprägel åt synen. Vi studerar revorna i molnen som ser ut som om de när som helst ska föda fram apokalyptiska varelser ur sina sköten. Ungefär så lyder även vår trevande konversation: vi är fulla, vi är drömska, vi är på väg att bli förälskade.
4. Gräsplanen utanför Berliner Dome del 2: Zombieattacken och hemfärden.
Jag har två vänner som jag håller väldigt kära, men de kan spåra ur ibland. Denna kvällen trodde jag i min fyllenoja nästan på allvar att de blivit bitna av något ruttnande lik och förvandlats till levande döda, för när de kom mot mig med den där intensivt släpande gången (känd från zombiefilmer), händerna framsträckta och illvilliga grin på läpparna, fick jag hjärtat i halsgropen och ville där ifrån. Du tog min hand och sa: vi springer till stationen. Vi sprang till stationen. Där väntar vi på nästa tunnelbanetåg; jag fryser lite och du värmer mina iskalla händer. Den första gången av ett oändligt antal gånger som du värmer mina alltid lika iskalla händer. Tåget kommer, men det visar sig att sista biten av linjen är avstängd och vi tar en taxi till hostelet: vi kan inte Berlin tillräckligt bra för att gå. Sedan minns jag inte mycket mer än att vi somnar skavfötters i din säng, till slut, efter en lång och lustig kväll, olik alla andra kvällar i mitt korta liv. De flesta kvällarna i ens liv är inte så viktiga: till exempel denna kvällen när jag sitter hemma i min lägenhet med min katt som enda sällskap och dyker ner i minnen från det gångna året. Denna kvällen är utbytbar. Men den där kvällen var nog viktig, kanske avgörande. Kanske hade det aldrig blivit du och jag om inte. Om vi inte delat den där jägerflaskan, om vi inte båda gillat weissbier, om vi inte hamnat tillsammans på en gräsmatta utanför Berliner Dome. Eller kanske så hade vi funnit varandra ändå – vad vet jag? Man vet nästan ingenting faktiskt. Det är kanske det enda jag någonsin lärt mig.

Men ödesgudinnorna, de vet, och de spinner sina trådar efter eget godtycke - utan någon egentlig orsak och verkan. Man tror på dem eller inte, men ibland har de i alla fall en svaghet för symbolik och sammanträffanden. Som när de lät mig falla för Berlin i Berlin.