Jag har haft några helvetiska dagar fyllda med en så stor oro att den inte fått plats i min kropp utan svällt över i alldeles för många tårar. Min Tintomara slutade äta någon gång i mitten av veckan, och när jag kom hem från jobbet i fredags insåg jag att hon endast bestod av skinn, ben och päls som faller av i stora tussar. Och de fem ungarna fortsatte dia och jag såg framför mig hur de liksom suger ut hennes själ och krafter och jag trugade henne med alla sorters mat jag kunde finna i vårat hus men ingenting hjälpte. Jag köpte modersmjölksersättning och försökte mata både henne och kattungarna med pipett men det slutade med att det mesta hamnade på mig och golvet. Jag slet mitt hår och ringde på lördagsmorgonen till veterinären som tyckte jag borde ringa djursjukhuset och lägga in henne med dropp men sådant kostar många tusen kronor och jag är en fattig student och och jag fortsatte försöka mata och truga och J kom och hjälpte till och jag köpte olika sorters extra näringsrikt foder och försökte mata henne med en spruta men det slutade med att hon kräktes upp tonfiskgegga över hela köksgolvet och jag fick extremt dåligt samvete.
Men stormen har blåst över nu, hon har börjat äta lite självmant, och slickar superduperextranäringsrik sörja från min hand när jag trugar (jag som vägrar ha med kött att göra annars skulle förmodligen linda in mig i bacon om det krävdes för att rädda livet på min katt). Så hon överlever nog. Och ungarna också. Så att jag kan fortsätta ta hjärteskärande söta bilder. Men varför hon matvägrade är ett mysterium, men jag tror inte det var i solidaritet med guantanamofångarna i alla fall. Kanske var det hettan, i så fall är det hon och pensionärerna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar