Jag tror det fortfarande är natt när Lady väcker mig med sitt entregna jamande utanför mitt fönster - den här tiden på året är ju det ju ändå ljust för jämnan - men precis när jag öppnar dörren för att släppa in henne (fast hon mycket väl vet att det står ett fönster öppet som hon kan ta sig in igenom), så ringer väckarklockan. Jag funderar på om Lady faktiskt lärt sig mina jobbtider och gör mig en tjänst eller om hon bara är senil och i behov av uppmärksamhet som vanligt.
När jag går in i badrummet (för att göra min toalett! som det så vackert heter i lite äldre romaner, eller ja, nu skulle jag ju faktiskt inte göra min toalett utan bara uträtta naturbehoven, men ändå) så hör jag hur badkaret piper. Eller hur något i badkaret piper. Jag för det fula duschdraperiet med delfiner på åt sidan och stirrar ned på en orange kattunge som ligger och kravlar, som om han försöker simma fast badkaret är tomt så när som på skurhinken. Jag undrar varför och hur en kattunge hamnat i badkaret. Jag plockar upp kattungen och upptäcker att något med den förändrats, och det är inte vingar han fått, utan ögon. Ett och ett halvt öga ungefär, det ena är fortfarande rätt igenklibbat av oerfarenhet. Jag går in till Tintomara där hon ligger med de resterande fyra piltarna och frågar henne varför hon lagt en unge i badkaret, men hon spinner bara lite och ber mig klia henne på magen. Så jag antar att den lille parveln blivit för övermodig med sin nya gåva och gett sig av på en irrfärd, och att Tintomara för säkerhets skull förvisade honom till en plats han inte kan ta sig ifrån. För att bota hans hybris. En liten Odysseus kanske? Lost at sea, or in the bath tub.
Och för övrigt har Tintomara börjat löpa igen; nio dagar efter att blivit av med sin barlast letar hon redan efter mer trubbel. Vilken promiskuös katta, vilken ironi! Hon borde inte heta Tintomara, utan fröken Julie...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar