Röttle by, Gränna och kaffekannemuseum

Vi har båda en ledig vecka och eftersom jag får lätta ångestkänslor av att sova länge om mornarna och göra ingenting mer än att umgås så föreslog jag en biltur till ett av mina barndoms minneslundar: Röttle by. På vätterns östersida, strax innan Gränna i fall man kommer från det enda rätta hållet, ligger denna ljuvlighetens utpost i en ful, ful värld. Nä, nu har jag fel: hela denna småländska landsbygd från huskvarnaberget mot gisebo vidare förbi Kaxholmen och Skärstad, är en lisa för själen att uppleva även om det bara är från insidan av ett motorförsett fordon (men egentligen skall det upplevas till fots eller allra helst från hästryggen).

Om vårarna när jag var mindre och farmor friskare i kroppen och farfar friskare i huvudet, brukade vi åka dit och titta på blåsippor, äta kärringört, fika och framför allt: kasta macka. Denna svårbehärskade konst. I dag var Vättern en aning för vindsvept för en idealisk mackstuds, så när vi vandrat färdigt längs med den magiskt skogsbeklädda ån med de många uråldriga kvarnruinerna satte vi oss i sanden och åt matsäck och läste i stället (jag Almqvists Det går an, han en bok om medvetandefilosofi, som vanligt, denna gången med den modesta titeln Consciousness Explained).

Vi mäktade även med en svängom i Gränna, och jag med mitt osvikliga sjätte sinne råkade/lyckades nosa upp ett antikvariat på en innergård, tog J i handen och sa DIT. Det första jag fick syn på var en klassisk, orange Penguin-utgåva av Jane Eyre. Han hittade en förstautgåva av en svårhittad Dagermanbok.

På hemvägen stannade vi på Brunnstorps gård som skulle ha varit ett potentiellt paradis på jorden om det inte vore för E4:ans ständiga brus - ormen i paradiset, låset på porten.... Men! En fröjd för ögonen, OCH: de har en utställning med kaffekannor. Väldigt många kaffekannor. Värt ett stopp bara det, men det var däremot inte deras äckliga orimligt dyra kaffe. Nu vet ni.