dgbk

Det regnar löv och solsken i spridda skurar utanför fönstret, och katterna sover på soffan, jag hör dem sträcka på sig ibland, deras päls frasar mjukt mot sofftyget när de byter sovställning. Allt är stilla, utom diskmaskinen som surrar mekaniskt, ljudet av vatten som rinner och tumlar runt runt.

Igår träffade jag en gammal vän för första gången på länge. En gång var vi lika, tänkte lika hade samma idéer, intressen och planer, nu är vi som natt och dag och egentligen var vi nog alltid det. Men jag har alltid gått runt och inbillat mig att jag är något annat än vad jag är för att jag fått för mig att jag vill, ska, borde vara så. Det blir väl lätt så när man läser för mycket böcker: man får ett brett register av personligheter och egenskaper som man inte kan låta bli att införliva i sig själv, och låter man det gå för långt så kommer det oundvikligen skava inom en, för man kan förändra sig kumulativt men man kan aldrig radera och ersätta, hoppa från punkt A till punkt B utan att traska upp en linje med sina fötter. Till slut har man en hop kontinentalplattor inom en som skaver och skaver mot varandra och så undrar man var flodvågen kom ifrån? Eller man lever som en slags selektiv kameleont och det slutar med att man känner sig genomskinlig, som om man är ingenting eller allting på samma gång, en man, kvinna, människa utan egenskaper. Och så läser man Tranströmer för att få lite tröst: Jag är inte tom/ Jag är öppen.

Jag följde henne till bussen sen på kvällen, 171:an mot Malmö från Professorsgatan, och på hemvägen tog jag den mörkaste stigen på diagonalen genom Tunaparken och njöt utav den fuktiga men varma höstluften. Den kändes så mjuk, som fetvadd, nästan tjock, fast, som om man skulle kunna krama den, omfamna den. Jag älskar sådan luft, jag älskar hösten, jag älskar denna hösten, jag känner mig renare och klarare än på länge. Klar, klarare, klarhet. Att leva på sina egna villkor istället för påhittade personligheters dito - det är mycket enklare.