Jag kallar honom så fast han har rätt dålig potential till att bli jediriddare: han har en alltför trivsam barndom, idyllen på landet, han klarar sig rätt bra utan The Force. Men han kan mocka stallet själv med sin miniskottkärra och minispade, och han skrattar åt allt och han drar katten i svansen och slår hunden över huvudet med sin lilla barnhand och hans ständiga leende breddas alltid något ytterligare när jag tar fram min kamera. Men det mest intressanta är att se hur han börjar greppa språket, det där barnets famlande efter ord och mening, att för en första gång förstå bordet som just bord och inget annat - sedan kommer kanske en gång då han måste lära sig förstå det för en andra gång, eller slutar förstå det, eller ... Barnets klarhet mot (nästan)vuxen förvirring: en enda knivskarp vilja, en nästan ordlös förståelse. Han säger nej till allt tills farfar frågar om han vill ha efterrätt. Då inget nej. Han är ju inte dum, han har bara lärt sig en av humorns grundvalar - behållningen av att säga en sak och mena en annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar