Terra incognita

I kvällens Plankton pratar vi om ordkonst och bildkonst och relationen därimellan, och naturligtvis exemplifierar jag med Tranströmers ekfras över Vermeers "Kvinna i blått som läser ett brev". Jag har ett lite sentimentalt förhållande till just den dikten, eftersom den var en central del i uppvaknandet av en förståelse för och förälskelse i litteraturen som skedde inom mig i början av andra året på gymnasiet. Först och främst var det Jane Eyre och lektionerna då vi tolkade den romanen (jag kan fortfarande inte tänka på ljung utan att tänka på Jane som lägger sig för att dö i den, eller färgen lila överhuvudtaget utan att först tänka på Jane Eyre och sedan på Tranströmers "Kort paus i orgelkonserten" - som kanske egentligen är en ännu bättre dikt än Vermer - på grund av orsaker som är alltför långrandiga och irrelevanta för att behandlas i en parantes) som orsakade någon slags igångsättande av kugghjul inom mig, men det var Tranströmers poesi som fick mig att verkligen använda den nya blicken som man får av att l ä s a, läsa med ett öppet sinne, mellan raderna. Min muntliga tolkning av Vermeer, arbetet bakom eller processen som ledde fram till den, öppnade nog upp många dörrar i min sextonåriga hjärna. Kanske är det därför jag har så starka känslor och associationer från den tiden - bildandet av många nya synapser. Rädslan för att bli gammal: att den där elasticiteten försvinner. Men än är jag ung. Vart hamnade jag nu? Jag skulle tipsa er om att lyssna på radioprogrammet för det är rätt bra och vi pratar även om Therese Bohmans debutroman Den drunknade eftersom den är fullspäckad med sexiga prerafaelitiska konstverk och obehagligt organisk botanik.