Vintern har approprierat även denna sydligt belägna stad med dess kullerstensgator och cykelställ, när vinden letar sig hit från havet är den iskalla ödsligheten vacker som en natt. Jag ser efter min håv för att upptäcka de trasiga maskor genom vilka livet sipprar förbi utan att först fångas upp och knådas om men inser att tiden nu faktiskt på riktigt inte riktigt räcker, när terminen börjar närma sig giljotinen. Men littvet-schemat har sagt åt mig att bekanta mig med Elfriede Jelinek vilket jag ser som en ynnest, att bli tillsagd är ibland den bästa vägen till en väg som leder bort från ett beroende av tillsägelser. Tankarna lägger sig dock alltför snabbt bekvämt tillrätta och jag gör en häftig rörelse för att liksom skaka dem ur trädan, få dem att falla på rätt plats som ska vara en plats som jag inte i förväg kan räkna ut. På balkongräcket små tassavtryck i snön och på bordet en vacker lökväxt (som inte är en amaryllis men något liknande fast vitt) vars rygg är nedtyngd inte bara av sin överdådiga blomma utan även av katternas hänslynslösa lek. Men ändå, ibland, till exempel när en för stunden domesticerad katt lägger sig i mitt knä och spinner högre än nödvändigt - så undviker ögonblicken trots allt hålen i min håv, låter sig fångas upp, kurar ihop sig en stund som om de alltid hade velat anta kattform.