Någonstans mellan Vaggeryd och Skillingaryd, i det sekelgamla lilla huset, sitter jag nu ensam med mina katter. Skriv- och tankero, hade jag tänkt. Utanför är det tolv, tretton minusgrader och tjocka frosttäcken på allt som inte rör sig - och på saker som rör sig, så som mina ögonfransar efter en lång promenad. Jag glömde såklart kameran på Egnahem så ni får tro på mina ord om hur snön glittrar som diamantstoft i motljuset, om hur tagel eller grässtrån som fastnat på taggtrådsstängsel är helt luddiga av gnistrande frost, om hur himlen var krispigt cyanblå på förmiddagen, och snön violett i skuggan och svagt gyllene i solfälten. På vägen hit passerar man skyltar med så anonyma ortsnamn som "Skog" och "Hult", men även det fina "Mickelsbo", vilken minner mig om den där räven som jag så gärna vill få syn på igen. Han gav sig inte till känna på min promenad, och ingen älg heller för den delen, men när jag tittade ut genom badrumsfönstret i skymningen stod en stor svart häst uppe på kullen vid tallarna och såg lite magisk ut i siluett.
Och Tintomara är ute och ränner i skogen, som sig bör.