Det finns en första dag för allt, heter det va? I dag var min första dag för (minst) två saker: att halka av vägen och köra fast i en snödriva; och att äta lutfisk. I fall man ska pröva det första av dessa två aktiviteter, rekommenderar jag att ha en ingift (nåja: införlovad) släkting med traktor boendes en bit bort på vägen. Så här var det: en smal landsväg, snorhal efter nyårsnattens plötsliga beslut att regna ned på vintervärlden, och två ungdomar som skulle ta sig tillbaka till civilisationen efter en lantlig retreat. Jag delegerade bilkörningen till J med hänvisning till en sprängande huvudvärk, och eftersom han är en mycket lugnare och mindre disträ bilförare än mig så blev jag förvånad över att finna oss i en snödriva. Jag hade förmodligen gjort likadant, men jag är ändå noga med att understryka att det inte var jag som körde. Nåväl: det var på tofterydsvägen, bara en liten bit ifrån min bror och hans svärföräldrar, så efter lite telefonsamtal kommer bror och svärfar körandes i en röd pick-up. Efter att ha synat scenariot säger svärfadern: jag hämtar lilla traktorn. Lilla traktorn! Bara vetskapen om att, i fall lilla traktorn också skulle köra fast i snön - så finns det en större traktor! Och skulle även den misslyckas så finns alltid lyftkranen som häver fyrtio ton! I alla fall: lilla traktorn kommer, och J och jag - två handfallna akademikersnorungar - tittar hänförda på när maskinen och maskinmännen gör sitt jobb. Okej - jag stod handfallen och hänförd, i min för stora fuskpäls: J puttade på bilen. Jag kände mig som någon slags parodierad överklassdam. Det enda jag kunde göra, var att poängtera att det inte var jag som hade kört - - -

Bärgningen gick bra, och sedan kom jag o(föro)lyckad hem till Huskvarna och åt lutfisk. Och av dessa två förstagångsaktiviteter, måste jag säga att jag föredrar bilincidenten - den gör sig i alla fall hyfsat bra som historia, och framför allt: är inte helt omotiverat smaklös och slemmig.