Idag, när jag hand i hand med J passerade Botaniska på väg hem från Kino, sa jag: tänk! när det blir vår! Och han stämde också in: Tänk! snart är det vår! Snödroppar istället för droppande snö. Skilla, sippor, narcisser. Blomstrande fruktträd! Tänk!

Och sedan slog det mig. Att våren inte alls är min årstid. Pollenallergi, trötthet. Ibland somnar jag nästan stående. Jag vet inte om det är tabletterna eller allergin i sig eller både och. Men det är ju så, man glömmer det varje år, så fort spirandet övergått i sin extatiska, statiska fas, och pollenhalterna sjunker. Då återfår våren så småningom sin oskuldsfulla skönhet, sin roll som frälsare efter lång, kall och mörk vinter. Att april är den grymmaste månaden återfår sin eliotska mening. Man glömmer det onda.

Minnet alltså! Hur skönt (förskönande) det fungerar. Jag läser Torgny Lindgrens Minnen nu. Baksidetexten påstår att han skriver sina Minnen som tillsammans bildar en berättelse. Men jag skulle påstå att han skriver sina berättelser som tillsammans bildar minnen. Minnen är förenklande konstruktioner av det förflutna, menar Lindgren. Eller hallucinationer. Men i den lindgrenska världen sitter inte sanning och fiktion snällt på sina stolar och spelar sina invanda roller. "Men han var så barnslig att han trodde på verkligheten", säger Torgnys mamma om sin pappa.

Lindgrens berättelser är inte så barnsliga att de tror på verkligheten, tack och lov.