Dimbarriären utanför. Skeletträd leker kurragömma. Vi låtsas ensamhet, närvarons frånvaro syns i mellanrummen mellan hud och textil. Mjuk kashmir mot min handled. Jag är kanske, men jag är det någon annanstans.
Inneslutenheten. Vilket ensamt ord. Subjektet som vill mer. Jaget som vill mer. Något tungt rullar genom korridoren och vi darrar allihopa inför det nyas ankomst. Bruset av en TV-apparat som aldrig mer kommer fungera.
Din absoluta närvaro krävs, men du kan inte hitta den. Men även det som inte vill varat måste ha en form. Vi söker den, febrilt, eftersom den inte söker sig själv. Men ändå måste finnas. Fönstergluggarna är trötta vaktögon som saknar det organiskas sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar