måndag

Gatorna suckar tomma och stela, träden förgrenar sig uppåt men når bara halvvägs. På trottoaren ligger en trasig karta, uppblött av smält snö och regn och med ett hål i mitten av Europa. Kanske har en fågel tagit sig en tugga. En halvmeter bort ett ciggarettpaket med budskap om döden. "Döden", tänker jag, "är det sista man behöver bli påmind om den här tiden på året", och måttar en spark åt det röda paketet. Jag träffar en mattad kastanj istället, den flyger över gatan, träffar ramen på en cykel som knarrar fram, ovillig i kylan. Allting verkar ha förlorat sin vilja, varelserna kryper, går, joggar, hasar sig fram som vanligt, men det är någonting som saknas. En färgnyans, en reflekterande yta i irisen som inte är där. Glimten. Av hopp. Vissa dagar är det som den tvättats bort med tvål. Eller nötts bort av den kalla rivande vinden. Till och med kråkorna i UB-parken skränar mindre metodiskt; fågelbona fläckar himmelen men rymmer inga hemligheter.

Ett osynligt spår går genom staden, rör sig utåt, mot vidderna. Om man följer det... Men de här dagarna är det ingen som gör det. Varelserna rör sig mekaniskt, tänker mekaniskt, väljer mekaniskt. Tittar ned i gatan på smutsiga föremål och sparkar på obesjälade ting.