Jag går omvägen genom botaniska på vägen hem, med en klirrande turkos kasse på styret och en butter februarihimmel över mig; det en dag som inte kan bestämma sig för om den vill regna eller snöa utan gör både och, växelvis. När temperaturen dykt lite för djupt ned fryser bromsarna och jag måste leda cykeln. Genom botaniska. När jag kommer innanför staketen är det som att världens larm plötsligt övergår till stillhet, en känsla av ro. Jag inser strax att det beror på att övergången från kullersten till asfalt minskar det genomskärande klirrandet av glas mot glas. Men ändå: parken, lugnet. På den öppna platsen i trädgårdens södra del ligger likdelar av något som varit träd och nu är trä, bitar av stammar med årsringarna blottade. All denna ålder sipprar ut i den kalla luften. Jag vandrar vidare genom en elegisk känsla av död och tyst väntan på återuppståndelse. Allt är brunt och grått. I rabatterna namnskyltar som ingenting betecknar, annat än små förvridna stumpar som varit stjälkar, grova och stubbiga och gulbruna. Några ofriserade buskar står och stampar, vill bli något annat, vill vara vackra och beundrade. Jag går vidare, barrträden i norra delen tiger tyst och stilla, oberörda av årstidens dysterhet - de är kroniskt melankoliska, stoiskt lugna. Och där, i skuggan av tallarna, står sfinxen utan näsa och verkar ha smittats av deras mjältsjuka. Jag tänker en tyst hälsning och går vidare, skyndar mig hem för att värma fingrar som längtar efter samma himmelska kur som botaniska: vår, värme.