om språk och frustration

En spännande sak med den halvanonyma cyberrymden är att jag kan se hur folk hittar hit, till min lilla axonterminal. Vilka sökord på google som lett till hitklickningar. Oftast är det helt enkelt någon stackars psykologistudent som vill läsa lite om neuroner och istället hamnar här, ibland någon som söker på Röttle by eller "skråig". Men idag - idag skickade Google hit en människa som i all förtrogenhet yttrat orden "jag är rädd för konflikt och därför ensam".

Ja, att du kommit hit med de orden beror väl på att jag är likadan - men jag har kanske ett tips, ändå. Jag har en tanke om att man genom att behärska flera språk dels kan vidga sin kognitiva förmåga, men dels även lättare anta olika identiteter, och fick häromveckan medhåll från en man i min klass som har tyska som modersmål. Han menar att talar man tyska blir man automatiskt mer agressiv, mer konfliktssökande, i jämförelse med det timida, räddhågsna svensktalandet. Har dessutom en vän med tysk-svensk uppväxt som någon gång sagt något liknande, att han antar en annan personlighetsnyans när han talar tyska, när han befinner sig i den tyska sfären.

Jag hoppas att detta stämmer och att jag när jag behärskar det tyska språket muntligt ska sluta väja för varje litet hinder i det sociala minfältet. Bara ösa på med tungrots-r, med de hårda, nästan väsande ch-ljuden, och med dessa liksom sväljljudsaktiga perfektformer, en språkets pansarvagn. Tills dess bidar jag min tid, planerar sommarens Berlinvistelse och kanaliserar min frustration, portionerad i små doser, genom mina fingrar. Eller andas bort den med yoga, så typiskt svenskt.

Om du inte vill lära dig tyska (eller för all del något annat eldigt kontinentalt språk) så kan du försöka med att vända dig till en KBT-terapeut. De verkar ha lösningen på alla psykologiska problem, ungefär som naturalisterna. Eller så kan du tänka att det är trevligare att vara ensam och fridfull än tvåsam och konfliktfull.