Just nu saknar jag platser. Eller kanske möjligheten att befinna mig på platser jag längtar efter just när jag längtar efter dem. Huskvarna är långt borta. Jag saknar stigarna som jag följt så många gånger att de gjort avtryck i min hjärnbark, har sin kopia där, alla meter av gräsbeströdd jordig stig slingrar sig runt min hjärna. Huskvarnaån. Utsikten. Ugglebäcken. Stallet i Lexarp. Hästarna, de väldiga, muskulösa kropparna och de bottenlösa ögonen. Det ordlösa språket som jag försökte lära mig i tio år. Nu står jag visserligen utanför det där, men om jag kommer hem kan jag fortfarande cykla de tre kilometerna till den ombyggda ladugården och hagarna som breder ut sig i det kulliga, knotiga smålandskapet, och bara titta. Lukta. Minnas. Och sedan cykla vidare. Stanna och slänga cykeln i ett dike och bara gå rakt in i skogen och veta att man inte behöver träffa några människor där. Att ensamheten ingår i allemansrätten. Det är för få kvadratmeter, samt för få träd, per person här nere. Känslan blir särskilt tydlig nu när jag går och väntar på våren.

Och när den - våren - väl kommer, jag menar kommer på r i k t i g t, är jag väl glad att jag inte står där på bron över huskvarnaån och har en armé av björkpollenpartiklar dansande i mina ögon.