april is the cruellest month.

Mitt i vårens sprakande och naturens återuppvaknande rasslar döden på sina benknotor, drar på sig manteln för att göra show. Jag träffade farfar en sista gång på sjukhuset, jag lade märke till att geriatriska avdelningen ligger mitt emot barnavdelningen. Små barn och stora barn. Växande barn och krympande barn. De förstnämnda har en färgglad dekal fastklistrad på dörren in, de gamla har bara en kal gråvit dörr som leder in till den pulvermosdoftande avdelningen. Farfar satt där vid ett bord och åt inte, hans ögon dimmiga, blågrå, som en tom februarihimmel. Han märkte mig inte alls först. Han har varit dålig i många år nu, men sist jag träffade honom kunde han i alla fall greppa tag i min hand och säga "vad du är vacker! det är så fint att du finns!". Nu bara det där ansiktet så uppgivet, dödskalleaktigt med kinderna insjunkna. Han påminner om min första katt, han var också sjuk länge, tynade bort. De sista dagarna satt jag med honom i knät och väntade på att han skulle ge upp andan, slippa undan lidandet - men trots vår långa vänskap vägrade han ge mig sitt sista andetag. En natt kröp han in under soffan, tre meter ifrån sin födelseplats, och dog där. Ensam.

Pappa håller ännu masken så väl, är käck och försöker lirka ur den gamle ur de fjärran dimensioner han verkar befinna sig i. Medicindimensioner, dödsdimensioner. Jag får en klump i halsen fast jag var förberedd. Ser en tant jag varit hos när jag jobbade i hemtjänsten sitta och titta på TV i allrummet, går och pratar lite med henne istället för att sitta och vara en främling för min farfar.

Jag brukade ge hennes man ögondroppar på kvällarna, två olika sorter i höger öga. Först den tunna sorten, sen den tjocka. Satt och väntade fem-tio minuter mellan de olika dropparna, och då pratade jag mest med henne, han var så trött och lomhörd. Det var under den värsta värmeböljan, deras trånga lilla lägenhet med västerfönster (där de bort i femtio år) var ohyggligt varm minns jag. Sedan en dag var han plötsligt jättedålig, det var under matrundan, och jag hjälpte till att leda ned honom för trapporna, att trösta henne. Sedan dog han dagen efter, på sjukhuset.

Men det var förra sommaren. Nu min farfar, här, i april. Magnoliaträdet har precis börjat slå ut utanför erat fönster, säger pappa till farfar. Farmor sitter kvar där hemma med alla sina krukväxter och blomsterarrangemang och fortfarande klara tankar.

Dagen efter får farfar plats på ett korttidsboende, som det heter, på Råslätt. Och för honom blev det verkligen en kort tids boende, en snabb mellanlandning före den långa resans slut. Dagen innan jag åker hem till Lund igen får jag se någonting jag aldrig trodde jag skulle få se. Min pappas tårar. Hur djup måste inte den brunnen vara? Han försökte skämta bort det, men jag såg nog. Själv har jag ärvt min mammas tårkanaler, jag gråter för allt. Över min pappa, som blivit lämnad av både fru och far inom loppet av ett år, över att det är sådant som måste hända, att det inte går att värja sig mot livet och döden. Över att vad jag tidigare misstagit för brist på känslor bara är en brist på ett språk att uttrycka dem med.

Jag har aldrig varit på en begravning. När min mamma var i min ålder hade hon inte längre några föräldrar. Jag kan inte förstå döden alls, och jag vill inte lära mig.