

Den här korta, ljuvliga tiden. Redan börjar magnolians prakt bli brunkantad, regnet tar bladen med sig, ränder från tårar i sminkade ansikten. Annan växtlighet tar över, men det där första utbrottet av liv går inte att jämföra med någonting annat. Fast - apelblom, rhododendron. Och doftsinnet som väcks ur sin vintersömn. Den där söta, nästan överdådiga doften från busken som inte är syrén men liknar den, fyller mitt huvud varje gång jag cyklar hemåt.
Sommarvärmen kommer och försvinner, kommer igen. Ingenting som går att gripa tag i. Men det känns ändå viktigt att försöka.
Fantastiskt vackert!
SvaraRaderavad krumelurpillret sa!
SvaraRaderaTack, ni båda fina!
SvaraRaderaFörtrollande! Alltid förtrollande! Ja, jag hittade till din blogg för ett tag sen nu sofia, så du vet :)
SvaraRadera