bokslut

Alldeles strax ännu en termin förbrukad, förgången, bakommiglagd. Och, även om jag alltid känner att jag låter alldeles för mycket tid rinna mellan mina fingrar, måste jag ändå kunna säga att den inte alls varit bortslösad. Jag har, bland annat, nästan erövrat ett språk. För ett år sedan tänkte jag "kanske skulle jag testa att läsa nybörjartyska vid sidan av litteraturvetenskapen?", lite som en kompensation för alla de gånger jag varit i Berlin och inte kunnat ett ord tyska utöver de vanliga vulgariteterna och vänlighetsorden. Det skulle komma att väcka min sedan länge sovande kärlek till grammatik och språkinlärning och jag fortsatte med grundkursen. Jag trodde det skulle vara jobbigt att lära sig ett språk? Men det är ju kul! Och när vi läste Elfriede Jelinek på den moderna litteraturen under höstterminen så tänkte jag "en vacker dag kan jag kanske läsa den här fantastiska men närmast oöversättliga författaren på orginalspråk. Men det måste ju vara gruvsamt svårt". Nu är det eines schönes Tages (genitivform, konstigt men så ska det ju vara) och jag är snart färdig med Die Liebhaberinnen. Eller den är snart färdig med mig kanske. Jelineks strålande ilska och liksom reptilaktiga berättarröst som sjunger ur den allra mörkaste, smutsigaste, spermaindränkta vrå i ett sexistiskt-katolskt Österrike framkallar både skratt och kväljningar. Eller, om jag ska vara ärlig, mest skratt: man är lite härdad, så obehagskänslorna stannar snarast vid en reflektion: vilken del har jag i de här maktstrukturerna som håller upp ett egoistiskt och kvinno-(eller snarare individ-)hatande samhälle? Är jag verkligen oskyldig, bara för att jag bor i det någorlunda genusmedvetna och snälla Sverige? Kan jag verkligen sitta här och skratta åt den abnormt själviska arbetarkvinnan Brigittes fåfänga drömmar om man och egendom? "När någon har ett öde, är det en man. När någon får ett öde, är det en kvinna" lyder det som (i min översättning) är något av romanens tagline. Låter kanske lite enkelspårigt för en samtid där det anses som allt annat än normalt för en kvinna att välja hemmafruns öde (för vi får faktiskt välja), och visst, det är kanske inte nyanser som är Jelineks styrka. Men romanen håller ändå i många avseenden: leken med de språkliga klichéerna är så intelligent, både avtäckande och underhållande - i den mån jag med min bristfälliga språkförståelse kan uppfatta dem. Ändå mycket bättre än jag var rädd för. Bara något så enkelt som en blond kvinna som slänger med sitt hår som en blond kvinna som slänger med sitt hår (något i den stilen i alla fall) - att just bilden av en kvinna som löser sitt blonda hår är en bild så, av diverse medier, fastpräglad i vårt medvetande att vi inte behöver ett andra led i liknelsen. Vi fattar precis vad hon menar.

Det sista jag ska göra på terminen är att hålla en presentation av valfri tyskspråkig bok. Alltså Die Liebhaberinnen. Det kan bli svårt att hålla det mått av grammatisk korrekthet som krävs för att jag ska få mitt VG, eftersom jag har svårt att hålla reda på kasus och genus och deklinationer när jag är upphetsad. Vilket jag blir av att tala om litteratur. Min stora svaghet i den här kursen. Men på onsdag tar jag tåget till Berlin för övning i språket och livet.

OBS! Bilden har mycket lite med texten att göra, men från början hade jag tänkt göra ett inlägg om att det varit en sån där regntyngd, lågmäld söndag då den melankolins skönhet belägrar rummen. Och så hade jag kanske tänkt skriva att jag såg von Triers Melancholia igår? Men att jag mådde så jävla illa efter en alltför god middag innehållandes alltför mycket ost och barley wine därtill, att jag hade svårt att härda ut biobesöket. Men gjorde det ändå, eftersom filmen var bra. För en mindre hälsotillstånds- och en mer innehållsinriktad text om filmen, hänvisar jag till Victor.