igen

Ibland kan jag inte låta bli att tro på ödet, på ordnade omständigheter, ett universum uppbyggt av lika delar mening och tillfälligheter. Vissa dagar gäspar tillfälligheterna, låter meningen rita sina taggiga mönster över himlavalvet, stråla ned på oss små individer.

Jag var ute och gick igår, efter en lång arbetsvecka orkade jag mig ut på en promenad i det kyliga sommarregnet, med huvan uppdragen och en flora i fickan. Alla dessa blommor, alla dessa namn som man nästan vill tugga på, så fylliga låter de: gråfibbla, gökärt, rödblära, skogsvicker, gulmåra. Regnet smattrade mot det regnavstötande, jag kände den lite sura doften av våt asfalt, och så den söta av häst och gödsel. Plötsligt ser jag hur det lyser rött i dikesrenen - kan det vara? Ja - smultron i överflöd. Jag som köpt jordgubbar idag, naturen vill väl visa att den minsann kan bättre. Jag sätter mig på huk och plockar de helröda, stoppar dem långsamt i munnen, försöker lista ut hur man ska äta dem för att få ut det mesta möjliga av smaken. Suga på ett åt gången eller tugga på en handfull samtidigt? Jag finner inget svar. I granen ovanför mig ljuder en pilfink: huit huit. Kanske vill den tala om klockslaget, klockan är nog åtta. Jag tänker på stillheten, jag tänker på döden, på jobbet. På nittioåttaåringen som med ett stoiskt lugn berättar att hon kommit fram till att gud nog inte finns. På den ALS-sjuka kvinnan som fortfarande vill ha naglarna målade röda men som snart kommer att kvävas i sömnen. På hon som på kursen talade om att vi inte skulle undvika att närvara vid dödens inträde: döden är vacker, och det är fint att se den. Hon lät lite väl käck, tyckte jag, men förstod ändå hennes poäng.

Jag fortsätter vidare in på en grusväg, på höger sida forsar en regntung bäck fram, jag hittar mer smultron, jag går vidare för en lätt uppförssluttning. Efter en bit ger granskogen vika för öppenheten: ängar, kohagar, odlade fält. Små gårdar utplacerade med tillbörligt avstånd från varandra. Jag fortsätter en bit till, det höga ängsgräset har lagt sig platt mot marken, det dagslånga regnet har satt sina spår. Precis när jag tänkt vända och gå tillbaka, ser jag någonting röra på sig ett tiotal meter längre bort på vägen. Rörelsemönstret påminner om en katts, men varelsen är betydligt mindre. En mink, tänker jag, eftersom djurrättsaktivister härjade här förra året. Jag går lite närmare och hör hur det piper, precis som en kattunge, tänker jag. Kanske låter minkar så? Jag kommer ännu närmare, och varelsen flyr inte undan utan stapplar tvärtom ivrigt emot mig. Det är en kattunge. En genomvåt, ynklig, pipande kattunge med max tre veckor på nacken. Ensam på en grusväg. Det här händer inte, tänker jag. Inte en katt till. Jag plockar upp det lilla byltet, virar en det i min halsduk och gnuggar det varmt medan jag går mot stallet en bit bort. Kanske finns mamman där? Och - visst ser jag en katt sitta och uträtta sina behov på gården. Är det här din? frågar jag och sätter ner byltet. Nja, svarar kattan, men jag ger mig inte. När jag ser att kattan går mot lekstugan följer jag efter henne, och - där sitter två torra, storögda kattungar som definitivt tillhör kattan. Men byltet vill inte alls höra hemma där. Han är mycket mindre och har annorlunda färgteckning. Rådvill bestämmer jag mig för att ringa på bostadshuset och fråga. En man med gott humör och stora nävar öppnar, skrockar att jaha jaha, här kommer de igen. Det visar sig att grannarna redan varit där och frågat flera timmar tidigare. Men kattungen tillhör inte dem. Ja, då får du ju ta hand om den, annars får du se när jag skjuter den. Jag får en stor klump i halsen och kan knappt prata. Kramar hårdare om byltet. Nä, då tar jag den då, säger jag och går.

Den långa vägen hem försöker jag gnugga kattungen torr medan den klättrar på tröjan innanför min jacka. Han river mig på halsen och biter mig på örat, kvällen är olidligt vacker när solen bryter sig fram mellan de märka molnen och lyser mellan tallarna. Regnet hör upp men dimmorna hänger kvar i dalsänkorna, svävar mellan träden.

När jag kommer hem visar det sig att mina misstankar stämmer: varken Tintomara eller Moa vill agera surrogatmamma åt byltet. Men jag gör vad jag kan, värmer gräddmjölk och matar med pipett. Natten blir lång, kladdig av grädde och genomträngd av ynkliga pipanden.

Vi har varit hos veterinären nu, fått kattungemat, fått åldern konstaterad: max tre veckor, en pojke (vilket jag misstänkte). En Moses? Heathcliff? Namntips? Nu väntar en tid av... ja, jag vet inte. Att vara spädbarnsförälder och jobba (nästan) heltid? Går det? Han kan inte ens göra sin toalettbehov själv. Piper så fort han inte får sova i mitt knä. Det här var inte meningen - eller så var det precis vad det var. Jag trodde min kattkvot var fylld, men det var den kanske inte. Men behålla honom längre än nödvändigt kan jag inte. Har du plats i ditt hjärta och hem för den här?