ekhult

Dagarna är fuktiga och långa. De mörka molnen driver runt runt, ibland lyser solen med full styrka, ibland är den dold bakom draperiet, hela tiden är det fuktigt och ljummet, som om man befann sig på helt andra breddgrader. Men på inga andra breddgrader är det är så vackert som här. Häromdagen tog jag en joggingrunda men det var alldeles för varmt, jag hittade en övervuxen traktorväg, följde den en bit och lade mig på gräset i mitten mellan hjulspåren där det var lite skugga. Tänkte, "var är älgen nu när jag ligger så här stilla?". Det går någon minut, och så andas jag ut ljudligt och - ett kraftigt knakande ljuder inifrån skogen på höger sida. Och så ett frustande. Granskogen är litet misskött, tät och kolsvart, så jag ser inte mer än en grå skugga, men visst är det en älg. När jag reser mig och går vidare frustar det hotfullt inifrån skogen. Jag stannar till, nästan rädd fast jag inte är rädd för annat än tvestjärtar egentligen. Har jag hamnat mellan en älgko och hennes kalv? Jag står stilla och lyssnar, ser mig omkring. Till slut går jag vidare och älgen lämnar mig ifred. Men känslan av att vara iakttagen lämnar mig inte. Det är ett tecken på en frisk skog - det och skägglaven som också trivs här - att man aldrig känner sig ensam när man går i den. Man ska känna sig som en besökare i någons hem, annars är det en park man går i. Även om det ser ut som en skog.

Nu sitter jag och plockar mossa ur håret, den kommer från den stora eken på gården. Jag har tittat längtansfullt mot den ända sedan jag kom hit till Ekhult, men den har visat sig omöjlig att ta sig upp i. Tills i dag - jag skulle just plantera om några murgrönor när gårdsägaren, en mycket snäll man som varit kommunalråd här i trakten, kommer med en gammal stege. "Vem är det som är en klätterapa?" frågar han, hans fru hade sett mina blickar. Jag ler brett. "En gång hade jag högtflygande planer på att bygga en trädkoja däruppe" säger han och pekar mot en grenklyka väldigt högt upp. "Men du kunde ju bygga där i klykan längst ner, där hade den ju fått rum?" tycker min mamma som också, trots sin höjdrädsla, varit intresserad av eken. "Men man vill ju sikta högt! Så högt som möjligt!" säger gårdsägaren med det svaga hjärtat och de många projekten med ett leende och jag och min mamma håller med. Man måste satsa på grenklykan i toppen. Bland koltrastarna ska man sitta. Och spela på sin flöjt. Om man har nån.

Jag nöjde mig dock med att sätta mig på den lägsta grenen denna gången, den var bekväm och tillräckligt högt upp för att det skulle göra ont att trilla ned. Och jag glömde ta med mig en bok. Och det var otäckt att klättra ned. Men en dag ska jag banne mig ha kafferep där uppe.