ett slut

Lycklig blir man när man fattar beslut och håller sig till dem, sa någon till mig i början av sommaren. Jag har avskytt att fatta beslut, särskilt om jag vet att jag inte kan vela mig ur dem sedan. Jag vill helst aldrig definiera något, aldrig fatta ett fullödigt grepp om något och säga att det är si eller så. Jag vill bara låta saker vara och evolvera långsamt. Allting som sker ska ske eftersom - likt frön som långsamt gror och långsamt skjuter upp sina stjälkar mot ljuset, långsamt får knoppar som långsamt vecklar ut sina kronblad och visar sina färger. Blommor som sedan sprider sina frön, som sedan gror någon annanstans, långsamt. Sammanhängande rörelser. Fortsättning utan avbrott. Det är någon slags skönhet.

Beslut är brutala. Att välja: ja eller nej. Du eller du. Du eller ingen. Jag eller tyna bort långsamt. Stanna eller gå. Gå. Gå, gå. Beslut är brutala men ibland är livet brutalt och kan endast tämjas medelst brutalitet. Jag väljer att gå fast du har växt fast i mig. Men något annat har också växt, och det kräver sitt utrymme med högre stämma. Kärleken till världen, livet, konsten, litteraturen, skapandet, alla människor. Inte till en enda. Jag vet inte varför och jag vet varför. Det är nödvändigt och det är sorgligt. Livet är inte nödvändigt men det är sorgligt, ibland - det har det senaste året lärt mig.

Och jag tror att om trettio år eller fem så kommer inte heller det här se ut som ett abrupt avbrott utan som en av vågorna som ständigt slår mot mina stränder. En våg som slog lite extra hårt, förde med sig en av de vackraste snäckorna ut i havet för någon annan att hitta.


bara jag och skogen.