September smög sig på, fårskinnstofflorna dämpade ljudet av stegen men regnets mumlande går inte att ta miste på. Himlen är en rektangel av mjölkvitt blandat med smutsgrått, några flyttfåglar med halsarna utsträckta åt söder passerar genom den. Men ett litet tag till grönskar det, ett litet tag till men jag tänker försöka sträcka ut tidsrymden, göra september till den längsta månaden, en varm september som är snäll mot tomatplantan och låter solen värma de gröna frukterna tills de skiftar i rött. Tiden är subjektiv, eller hur. Men regnet, regnet, det behövs också - jag dricker dropparna med ögonen och öronen medan grannkatten undrar vad jag menar när säger att regnet är vackert. Han blir bara blöt i pälsen och måste lägga sig vid elementet och torka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar