.

September är mild och fuktig, precis som hela denna sommaren, en fortsättning snarare än ett avbrott. Gråa draperier av fint regn, och ibland kvällssolen som bryter igenom och värmer upp balkongen. Imorse vaknade jag tidigt efter en (nästan) sömnlös natt, med en krypande känsla under huden. När jag kom ut till cykelstället visade sig morgonen vara mer höst än försenad sensommar, det hängde en skarp doft av rök och brända löv i luften, samt en dimma som långsamt steg uppåt. Cykeln till Plikten och tillbaka igen, mina ögonlock nedtyngda av sömnen jag inte fick, men allt sedan jag bytte cykel till en blå gammal monark flyger jag åtminstone fram och tillbaka över Kung Oscars bro - monarken är perfekt växlad, som om tillverkaren förstod Lunds gator, förstod precis hur en cykel skulle vara funtad för att göra sin ägare lycklig.

Dessutom var min första cykel en blå monark. Jag ärvde den efter mina två äldre bröder, den äldsta av dem känd för att ha sönder alla prylar han tar i. Han krockade också och bröt benet på den där cykeln, men den höll. Bättre än honom. Jag älskade den cykeln, dess mjuka banan-sadel, den ljusblå ramen med Monark-loggan i mörkare blått. I fall jag skulle skriva min självbiografi utifrån materiella föremål så skulle cykeln vara ett kapitel. Ett annat är kudden jag hade ända ifrån spjälsängen, den hade ett speciellt tyg och hade format sig efter min nacke och fick följa med mig ut på alla bilsemestrar, över hela Europa. Stöttade min nacke där jag satt i baksätet och mådde illa. Jag tänkte att den där kudden var viktig för mig, att jag alltid skulle ha den. Men något hände, den försvann i mängden av alla andra kuddar hemma, gömd under örngotten, och jag slutade bry mig. En kudde är en kudde. Nu har jag en från IKEA, den är bekväm nog.

Det är märkligt det där, hur saker som betydde mycket för en slutar göra det - ibland plötsligt, men oftast gradvis, så långsamt att man inte märker det förrän långt efteråt. Det är märkligt hur personer som stod en nära, närmast, glider bort och ut på andra hav än ens egna. Hur de förpassas till periferin och man inser hur överflödiga de var. Att man hade hittat ingenting. Och jag kan inte ens tycka det är sorgligt, det bara är, och är kanske till och med en lättnad.

Den här hösten... Det var en annan höst, för några år sedan, då jag upplevde det som att jag höll på att kvävas i en glasbur. Jag slog knogarna blodiga för att ta mig ut, och sen blev jag skrämd in igen. Men nu? Om jag kvävs är det av för mycket frisk luft i mina lungor. Om jag är yr är det för att jag snurrar runt, runt i jakt på en riktning att fästa min blick.

Och nu gror mangoträdet.