I detta detta gråsoggiga utan slut i sikte pågående
skeende som vi inte riktigt vill bekänna oss till, inte
kasta oss in i utan istället vinka av som ett tåg från perrongen,
böja lätt på handleden med den vita näsduken mellan fingrarna
och stanna kvar här var nu här är och således undvika det
o-o-o så okända som vi vet en och endast en sak om och det är att det döljer
sig bakom nästa krök och gud vet att detta landskap bjuder på
många krökar det är backigt och snårigt och tallarna ställer sig
i vägen vart man än går, granarna bildar en mur av gröna klänningar och
björkarna är så smala och vackra att jag blir avundsjuk och hasseln
trollar utan mål och mening i hagarna vid sidan av spåret, spåret
där detta eviga skeende rör sig framåt bit för bit fast utan det
mellanrum mellan bitarna som orden antyder, det finns inga
mellanrum här egentligen, nej, det är inte ett sådant fall
utan fallet som är så övergripande att det inte har slut och inte
början och därmed inte heller några interpunktioner
detta, detta namnlösa men alla namn innefattande tar ibland musten
ur mig genom dess ständiga rörelse och illusionen det ger mig
av att jag står på en perrong och vinkar och vinkar och vinkar
och glömmer bort att det egentligen var meningen att jag skulle
kliva på och låta mig föras bort - - -