Måndag: solen skiner och vinden som igår slet med sig hustak har nu stillnat helt och hållet, men vad gör det när jag inte kan ta mig tid att låta solen skina på mig mer än den kvartslånga cykelturen mellan universitetet och hemma? Och jag klär mig som om det vore nästan-december och svettas floder när jag äntligen parkerar cykeln utanför SoL-byggnaden. Jag börjar bli misstänksam mot detta milda väder: när kommer bakslaget? tre meter snö och tjugofem minusgrader i februari? nu är det närmsta snö-liknande tusenskönorna som envisas med att blomma på gräsmattorna (säkert blommar tidlösan i botaniska trädgården, också) och det vita skräpet som kråkorna slitit upp från papperskorgarna.

Nu sitter jag och pluggar fonetik, försöker avgöra var tungor och tänder och läppar befinner sig, och kan bara avgöra att de inte befinner sig i några spännande situationer alls. Bara formar några frikativa konsonanter eller bakre-slutna vokaler.

Inga vidare kommentarer, förutom den här låten.