mörkret ligger som en omfamning runt landskapet, den vita snön lyser endast upp de svarta trädstammarna som står och huttrar längs med fälten eller tätt inpå landsvägen. jag kör bil genom kvällen och trots att jag färdas framåt så snabbt väglaget tillåter (60 km/h) så märker jag inte att jag kommer någon vart: allt är samma dunkla tomhet, den breder ut sig till höger och vänster och framåt och bakåt. jag stänger av radion och sugs in i ensamhetens vakuum: det enda ljudet är motorns dova brummande, det enda ljuset bilens strålkastare och återskenet från reflexstolparna utmed vägen. inga stjärnor som minner om rymden, inga hus som minner om mänskligheten. jag skulle kunna vara den enda varelsen i universum, men jag tror knappt på universum längre. kan inte föreställa mig något annat än denna ödsliga landsväg, detta på samma gång skräckinjagande och trygga landskap. jag drabbas av en längtan att stanna bilen och kliva ur, bara stå och lyssna på tystnaden eller gå rakt in i mörkret.
men jag gör inte det; jag kör vidare, högerfoten längtar ändå till ett tecken på samhörighet, och till slut dyker ett blekgult ljus upp: ett fönster, en gatlykta. förtrollningen är bruten, världen kom tillbaka till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar