effekten av just det här ögonblicket på just den här personen. "den här personen". det fula j-ordet. underströmmar av tid innanför huden, studenterna i det andra hörnet ser dem inte, känner dem inte; de har armbandsur i guld och räknar tid och pengar och ritar diagram i rutade kollegieblock.
om jag bara vrider huvudet lite grann ser jag rakt ut i sommaren, innergården på andra sidan fönstret finns inte så mycket här och nu i decemberdiset som den finns grönskande i mitt minne. jag vet att platsen har en annan identitet, att den inte är denna nakna blottlagda deprimerade scen, eller att den i alla fall inte kan reduceras till den, det är inte dess jag.
vi grillade där en kväll i somras, precis på den plätten vid buskaget satt vi på utbredda filtar, eller i våras var det till och med för det blev svalt när solen gick ned, minns jag, och mitt hjärta befann sig fortfarande i helt andra omloppsbanor. men ändå visste det redan då att jag var på väg någon annanstans, eller att jag redan var någon annanstans precis som att den här platsen, den här innergården, på samma gång är grönskande och full av liv och fågelsång och klirrande ölflaskor och det svaga väsande ljudet av glödande kol, samtidigt detta och samtidigt grå, kall, naken, en dansbana för vinden som älskar den här staden på sadistens vis, regndropparna på de magra grenarna på väg att frysa till is, på väg att övergå till en annan existensform. samtidigt. och de svarta fåglarna som cirkulerar över trädkronorna är desamma, men framstår ändå helt annorlunda för ögat eller det som tolkar ögats intryck. de är olycksbådande eller åtminstone melankoliska nu. de fulländar bilden, denna skymningsmålning. till majscenen hade de inte tillfört någonting.

och någonstans blommar alltid tidlösan. klorofyllös, obekymrad om årstid, tidsålder, tidsanda och rusningstid. den är sin egen måttstock. lyser lila som små spirituella punkter i en existentiellt öde gräsmatta. och när kyrklockan slår sina tre, fyra slag ler de inom sig själva. att låta sig styras av dessa naiva klockor.