Det känns som att något har tagit tag i mig och ruskat om mig tills hjärncellerna inte längre befinner sig där de brukade. nya kombinationer, gamla entiteter på nya platser. tillbringade till exempel en och en halv vecka i småland med att, allt jag tycker om där till trots, längta därifrån. det är många tågresor nu, genom skogar, städer; över broar, slätter. kupén skakar fram, skakar cellerna på plats, deras nya plats, jag är omskakad men tillfälligt nöjd med att titta ut genom fönstret, se den halvt sjunkna båten i havet under bron, se armén av vindkraftverk som reser sig ur vattnet, se människorna som tillsammans med sina stora resväskor är på väg hem eller bort. se staden växa fram under hastigheten, känna avstånden krympa tills jag är så nära att jag förstår att jag inte visste vad ordet betydde förut.
och jag är på väg hem eller bort, är aldrig riktigt säker på vilket.