men jag vet inte... jag saknade en plats att bara tala utan att ta hänsyn till annat än mina egna trösklar, och att tala med bilder när jag känner för det. och att jag från flera håll fått höra om människor som faktiskt följt mina bloggar genom åren, det gör mig glad, och vemodig vid tanken på att sluta nu när jag tycker jag börjar hitta mina stigar.

så jag skapade en wordpress-sida: dendriter