stattbad

Jag skiljer mig från nattens sällskap vid ett övergångsställe i Wedding, de tar S-bahn hem, jag tar U-bahn. Den nyss uppstigna solen speglar sig i en blåskimrande skyskrapa och jag drar djupa andetag av den friska morgonluften. Vi har dansat i en simbassäng utan vatten men med en ständig dimma av cigarettrök, fyra timmar i sträck, och jag är lycklig i hela kroppen. Endorfinerna seglar runt i min blodström och jag känner ännu inte hur trött jag är. Om det inte vore för att mina lungor höll på att kollapsa av den rökiga luften på klubben hade jag stanna en timme till. En brittisk kille frågade mig om jag visste var man kunde få tag på "MDMA, speed, ecstacy?" och jag skakade sanningsenligt på huvudet. Tillade inte att det för mig inte krävs något mer än en riktigt bra DJ och en club mate med rom för att dansa så här. Jag vet inte om han hade trott mig.

När jag hoppar på tåget och sätter mig på sätet som löper längs med vagnens långsida möter jag blicken från mannen mitt emot, och jag tror vi tänker samma sak för ett leende liksom uppenbarar sig i hans ganska stiliga, medelåldriga ansikte. Där sitter han i färgglada löparskor, tajta cykelbyxor och en nummerlapp på bröstet, bredvid ytterligare män och lite längre bort i vagnen några kvinnor i samma typ av mundering, alla utsöndrande en viss förväntan och spänning. Just det. Berlin maraton går av stapeln idag. Här sitter jag i min svarta ullkappa av modell trollkarlsmantel, med det lilaröda läppstiftet en aning bleknat och det allt för långa håret tillbakadraget i en tovig hästsvans av på det varma dansgolvet praktiska skäl. Jag luktar antagligen lika mycket svett nu som de kommer göra om några timmar, och dessutom en toppnot av cigarettrök som har landat i mitt hår och stannat där. Min ena sko är fortfarande smutsig från onsdagen, då jag på väg hem till M efter en break core-kväll på Berghain råkade fastna i en gyttjepöl. Jag känner mig inte så sliten just nu, men ser antagligen inte ut som att jag är på väg till vare sig maraton eller mässa eller vad man nu kan vara på väg till klockan halv åtta en söndag om man inte är en överförfriskad erasmusstudent. Jag är visserligen helt nykter, men jag ska hem och sova efter att ha dansat i fyra timmar, de har nyligen vaknat och ska strax springa fyra mil.

Jag tar upp Pia Tafdrups Över vattnet går jag. Skiss till en poetik som jag råkar ha i min tygkasse, och läser några stycken. Det är kanske den bästa boken att råka ha med sig var som helst. Morgonen får ytterligare rymd.

"Karlavagnen, hur fort går den? frågar min son?"

Efter att ha bytt till en annan linje hamnar jag mitt emot några danskar. Jag undrar om de ser att jag läser en av deras poeter. Men antagligen inte. Jag hoppar av en station för tidigt eftersom jag får syn på biljettkontrollanter på perrongen och jag har ingen giltig biljett. Går så längs med Grunewaldstrasse och solen har nu kommit en bit på sin väg och himlen är klarblå. Tröttheten börjar komma ikapp mig, ruset som min kropp producerat rinner ur mig för varje steg. Undrar vart det tar vägen.

Jag går och lägger mig klockan nio och vaknar en timme senare av att maratonlöparna passerar precis utanför mitt fönster medan människor från balkongerna och trottoarer hejar på dem genom att blåsa i horn och skaka koklockor. Just koklockorna påminner mig om en del av nattens DJ-set och jag ler för mig själv. Jag går inte ut på balkongen för att titta, jag vet hur springande människor ser ut. Istället vänder jag på mig och somnar om.