jorden dödar/ skapar

Suck. Ännu ett möte där privilegierade människor kommer sitta och diskutera vår världs framtid utan att komma överens om någonting som faktiskt kan garantera en framtid. Hoppas jorden dödar oss (människor) innan vi dödar allt.

Nåja. Såg King Midas Sound live på Berghain i torsdags, det var kort men bra och sångerskan såg ut som en satyr i sin dubbelt kon-formad frisyr, eller så tyckte jag det bara för att jag haft en föreläsning om Der Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik tidigare under dagen. Hela mitt väsen var i vilket fall bedövat av ljud-och synintrycken att en klar tanke knappast kunde uppstå.

Annars var min bästa kulturupplevelse den gångna veckan utan tvekan Naturkundemuseum. Jag hade träffat upp några svenska vänner i Friedrichshain, meningen var att vi skulle äta brunch och gå på loppis, vi gjorde det första men när vi kom till Boxenhagenerplatz var där inga loppisstånd, bara uteliggare, hundar och en eld. Medan vi står där, rådvilla och skandinaviskt stiliga kommer en ung kvinna med läppstift i samma röda nyans som sin tofsmössa fram och vill fota oss för en streetstyleblog. Som vore det 2010! Efter detta lilla intermezzo börjar vi vandra gatan ner, fortsatt rådvilla och utan mål, tills Albin plötsligt uttalar der Zauberwort: Naturkundemuseum. Alla bara skiner upp, simultant! Alla hade vi burit på en bortglömd längtan efter naturhistoria. Och när Albin börjar prata om ett helt rum fullt av fiskar i formalin vänder vi gemensamt på klackarna och går mot närmsta u-bahnstation.

Det som framför allt förtrollar oss alla är inte det enorma dinosaurieskelettet i första rummet, utan det som glimmar i rummet bredvid. Stenarna. Stenarna! Jag vet inte vad du tänker på när du tänker på sten. De kan ju vara gråa ovaler eller ojämna runda, helt oansenliga, värda att trampa på men knappast att slösa en blick på. Men de här stenarna - av hundratals olika sorter, indelade i grupper efter kemiska sammansättningar, har alla (o)tänkbara färger och former; många är glittriga som nyårsklänningar, andra är svartare än en barrskogsnatt, andra blekblå och genomskinliga som hud. Detta: att naturen själv redan har skapat det vackraste, det som vi försöker återskapa i klädnader och föremål. Även de uppstoppade fåglarnas dräkter: som moderiktiga sjuttonhundratalsherrar, fast egentligen tvärtom.

Och fiskarna i formalin? Obehagliga! Även dansande fossiler, en dront (tallyhoo!) och urhästar. Tre euro och en rimlig promenad från min fakultetsbyggnad. Jag går nog dit igen. Att minnas, minnas vad som varit och hoppas på att någonting annat blir.

(Finns lite bilder från Naturkundemuseum på min instagram, är tyvärr för lat för att bära med mig kamera nu för tiden.)