...

Det är som om den här vintern är varmare, jag menar varmare inom mig, än den förra fast jag var förälskad då, eller vad det nu var, mer förvirring än förälskelse kanske, det var värt det alla gånger men det jag minns mest när jag tänker på den tiden nu är hur jag frös hela tiden. In i märgen. Ut i handlederna. Särskilt handlederna, och jag minns hur pojkvännen dessförinnan, min första, som bodde i i sina föräldrars dåligt uppvärmt funkishus, sa att jag skulle skölja handlederna under varmt vatten länge och sedan torka dem torra med frotté, kanske torkade han dem torra åt mig, jag minns inte, men hans mamma som var en underbar kvinna med ett drag åt det melankoliska gav mig ett par pulsvärmare stickade med ett vackert färgskiftande garn i julklapp, jag tvättade dem i maskin häromveckan och de krympte ihop till små klumpar, jag ville visserligen att de skulle krympa lite för de hade tänjts ut och stannade inte längre på mina handleder när jag rörde mig, men nu var jag tvungen att dra och tänja dem för att få på mig dem igen sen och nu sticks de mer än förut.

Fast kanske är det tre lager ull och att jag äter när jag är hungrig. Eller så var Köpenhamn bara ett jävla snålblåsthål, och Lund också. Berlin är bättre. Tog en lång promenad för att låta himlen fälla lite ljus över mig idag och gick längs med nya gator söder om parken, hittade en söndagsöppen butik och köpte sojamjölk, gjorde varm choklad när jag kom hem. I fredags hade jag en massa vänner över på middag, jag stod och rörde i risotton i en timme medan de satt ihopklämda vid köksbordet och drack vin, sedan drack vi alla ännu mer vin och jag och en japanska som fått en doktorandtjänst i asienstudier och precis flyttat in i ett ockuperat hus i Thüringen och som var på besök hos vår gemensamma vän pratade om Heidegger tills alla tyckte vi var tråkiga, sen lyssnade vi på k-pop sen lyssnade vi på j-pop sen tog vi U7 till Hermannplatz där Jonnas kompis skulle DJa men när vi kommer fram till rätt adress ser vi två polismän gå in genom dörren, de pratar med bartendern, går ut igen, bartendern vinkar in oss och säger att vi inte får stå där utanför och hänga, jag vet inte om han skämtar eller om han faktiskt menade att vi drog polisens uppmärksamhet till stället, jag tror han bröt på franska och hade en liten mustasch. Sedan blev vi förvirrade för lokalen var pytteliten som i en text av kafka och ingen musik spelades alls, luften var bara full av cigarettrök och röster som förde konversationer på tyska och franska och golvet fullt av stolar i orange plast, en ung tjej med bruten fot hoppade omkring på kryckor fast jag förstår inte hur det gick till i trängseln, vi satte oss i en ring av tvekan och någon köpte en öl åt mig. Sedan fick Jonna syn på sin kompis som sa att klubben var i källaren, men dörren dit var dold bakom bardisken, kanske har de inte tillstånd och kanske var det därför polismännen var där och gick igen.

Källaren var ett svart hål, en ung man på en divan spände sina svarta ögon i mig när jag kom ner för trappan, vi fortsatte in i det inre rummet där själva dansgolvet var, en persisk matta över ett stengolv och i andra änden ett märkligt DJ-bås med en inbyggd motorcykel där några unga män (det är alltid män) stod och dirigerade rummets atmosfär. Luften var förskräckligt dålig men jag hade med min inhalator och klarade därför av att dansa ändå, men ett gäng fransmän lät sina interna dispyter rinna över det trånga dansgolvet och efter några timmar tröttnade de andra i sällskapet på det klaustrofobiska klibbiga tillståndet och jag hade inte heller någon lust att stanna där ensam så vi gick hem redan klockan fem eller så, slutet på en bra kväll men ändå en aning otillfredsställande natt. Till och med falafelstället bredvid min port var stängt när kom upp ur underjorden, jag kommer alltid hem när det har öppnat igen annars. Gick och la mig med cigarettröken som ett flottigt hölje över håret.

lördagen ägnade jag åt saknad
och jobb, jag har fått ett uppdrag som översättare nu
jag måste kanske sätta mig in i det tyska skattesystemet och bli frilansare här, den tyska byråkratin skrämmer skiten ur mig men vad är livet om inte ett ständigt övervinnande av sina rädslor
kanske motsatsen till detsamma
en paralys en tystnad