 | ||||
| Jan Zalasiewicz och katten Filou |
Antropo-vad?
Jag ställer mig själv frågan när jag en decembereftermiddag
passerar ett färgglatt plakat som annonserar ett kommande event på
Haus der Kulturen der Welt, en instutition för konst och kultur i
Berlin. ”Das Antropozän-projekt. Eine Eröffnung”, står det.
Jag går dit. Det är i början av januari och snön faller över den
nedkylda staden; när jag kommer fram till den rymdskeppsliknande
byggnaden som förkortas HKW och tar mig upp till en av ingångarna
möter jag där, på terassen, en något märklig syn. På en
ställning hänger en spetsad torso av en oxe och grillas långsamt
över en öppen eld. Bredvid står en stor kittel med en puttrande
sörja och på en träbänk några skärbrädor med köttstycken. Har
det pågått en måltid här? Har det ens med projektet att göra?
Det har det. Såklart. För antropocenprojektet är inte något som
gärna håller sig inom gränser, vare sig vad gäller akademiska
discipliner eller de mellan kropp och omvärld, och intagandet av
detta oxkött fungerade som en invigningsrit till projektet, till
denna interdisciplinära konferens. Antropocen visar sig vara
något så exotiskt som en geologisk term, en ny och ännu inte helt
vedertagen hypotes – ett begrepp i sin linda men med en stor
potential att röra runt i det akademiska långkoket och som HKW
därför vill uppmärksamma och undersöka under det kommande året.
Sedan ungefär 12000 år befinner vi oss i den geologiska epoken
holocen. Det är en interglacial med ett förhållandevist stabilt
klimat, en epok mellan istider. Det är under detta gynsamma klimat
som människan har kunnat utveckla sig från en grottmålande varelse
som ännu inte upptäckt sädeskornets potential till en byggare av
samhällen, städer, monument; en kolonaliserare av jord och rymd.
Men sedan 1950-talet har någonting hänt. Någonting som visserligen
tagit sin början tidigare men som med det stora ekonomiska kliv
framåt som togs då accelererade: det självreglerande system som
jordklotet är bryter nu mot sina mönster, geologernas graferna
visar branta linjer som envist klättrar vidare när de nått det
högra hörnet och vi börjar märka denna utvecklings konsekvenser i
en eskalerande höjning av temperaturen och dess vattenburna följder,
i kollapsande ekosystem, i stormerna, i städerna. Vi är inte
längre i holocen, hävdade nobelpristagaren Paul Crutzen envist
på en konferens i början av tvåtusentalet, vi är i antropocen.
Människan har nämligen blivit en naturkraft.
*
I en radioessä på temat som sändes i SR redan i slutet av 2011
menar forskaren Johan Rockström att insikten om människans radikala
påverkan på planeten är vår tids kopernikanska revolution. Denna
jämförelse återkommer under de här dagarna i januari – ibland
omkastad då det talas om antropocen som en inverterad
kopernikanks revolution – bredvid jämförelser med Darwins
upptäckt på artonhundratalet. Vår världsbild befinner sig under
en kraftig omskakning, men trots forskarnas samstämmighet har själva
begreppet antropocen inte blivi känt för allmänheten, och först
på en konferens om ett par år ska geologer ha en officiell
omröstning rörande denna nya geologiska epok.
Men miljöhotet är däremot någonting som vi redan lever med som
ett mörkt moln runt oss. Det antropocenprojektet vill göra är
skapa ett mer konstruktivt narrativ att ta det här luddiga hotets
plats, och samlar därför naturvetare, humanister och konstnärer
för att föda fram nya sätt att tänka kring människans plats i
universum, kring hennes relation till sin omvärld. Det står klart
att här har akademiker samlats, som alla är övertygade om att vi
måste ta ett slutgiltigt avsked från gamla, kartesianska
föreställningar om kropp och själ samt alla dikotomiska
motsättningar mellan människa och natur, natur och teknik, människa
och djur, yttre och inre. Människan är en naturkraft. Hon står
inte utanför naturen; hon påverkar den, både med och utan
intention, och blir i sin tur ständigt påverkad av den – som de
naturvetenskapliga forskarna säger så är insikten om antropocen
inte något vi måste ta hänsyn till endast för planetens skull,
utan även för mänsklighetens skull, för när vi lämnar holocens
stabila klimat bakom oss har vi inte längre en chans. Planeten
kommer att överleva men mänskligheten ganska snart dö ut, om vi
fortsätter i den riktning som sattes på femtiotalet.
Därför är det kanske inte konstigt att det talas mycket om
undergången under de här dagarna i januari. Dokumentärfilmaren
Nikolaus Geyrhalter visar klipp ur en kommande film som endast består
av vyer från platser där människor en gång bebott men lämnat,
överväxta spår av civilisation. Det är spöklikt och mycket
vackert, snarast unheimlich. Men framför allt problematiseras
föreställningen om apokalypsen; det gängse undergångsnarrativet
kritiseras. Undergången för vem? Frågar sig Cary Wolfe,
professor i engelska som framför allt forskar inom de fält som
kallas posthumanism och animal studies. Och Claire Colebrook, också
hon professor i engelska, kritiserar det narrativ som appliceras på
klimatförändringarna i media, vilket hon menar är identiskt med
det som används för att skriva om finanskrisen: Oj, det här
gick inte riktigt som vi tänkt oss, nu måste vi skärpa oss så
kanske det ordnar sig. Istället för att ta in de fulla
konsekvenserna av vad människan-som-naturkraft innebär fortsätter
vi i gamla fotspår och verkar blinda för det stup som de
naturvetenskapliga forskarna försöker förklara finns där framme.
Colebrook lägger på ett sympatiskt vis fram filosofin som ett sätt
att leva, som ett sätt att ge mening åt livet, en slags terapi till
och med. Men det som nu måste vara filosofins uppgift, menar hon, är
att ta sig an att försöka tänka det otänkbara och ställa frågan
hur bör jag leva?, inte utifrån sitt eget och inte ens
utifrån ett mänskligt perspektiv, utan utifrån
vem/vad-som-helsts-perspektiv. Hur skulle jorden om femhundra år
vilja att vi levde idag?
Det handlar helt enkelt om att skapa nya, etiska narrativ för en
samtid med möjlighet till framtidshopp. Men också att låta konsten
ta sig an de här stora, mångbottnade existentiella frågorna på
ett icke-propositionalt vis. Dansaren och koreografen Xavier Le Roy
gör ett uppträdande som får publiken att tappa andan när han
använder sin egen kropp för att illustrera upplösandet av gränser
mellan natur och teknik, art och art, teori och handling. Naken går
han runt på alla fyra på den lilla scenen, med ett kroppspråk som
alla kan se tillhör en katt och ett talspråk som definitivt tillhör
en robot. Han har transformerat sig till en robotkatt som samplar
ljud från andra arter samtidigt som han försöker föra en monolog
kring hur varat ser ut i antropocen. Det är oerhört fascinerande,
ett tänjande av människokroppens gränser och ett invävande av
allt det som i vanliga fall inte får plats i begreppet ”människa”.
Plötsligt ser jag att en räv springer omkring i den upplysta
trädgården bakom scenen, ser hur hen stannar upp och stirrar rakt
in på oss som befinner oss i rummet. Ett mummel hörs i publiken,
jag är inte den enda som sett, och en kvinna ropar till Le Roy:
”You've got company!”. Robotkatten vrider på huvudet med en
passande ljudeffekt och gränserna mellan konst och verklighet,
teknik och natur bleknar ytterligare. Räven står där i säkert en
minut innan den strövar vidare i snön, på jakt efter något att
äta. Le Roy fortsätter sin monolog men stämningen är fortsatt
upprymd: konsten har berört och någonting utanför konsten hjälpte
till att förhöja effekten.
Ibland
blir samtalen och föredragen snårigt teoretiska, om än förföriskt
filosofiska, men den helt konkreta tråden finns där ändå hela
tiden. Geologen Jan Zalasiewicz
har med sig en katt till en av tillställningarna där varje talare
är ombedd att ta med sig en ”sak” som illustrerar det givna
temat – här ”Perspektiv” – och förklarar varför katten är
antropocens vinnare. Jag är nog inte ensam i publiken om att
förtjusas av hans fantasier om hur Felis
Catus
några hundra år efter människans undergång skulle kunna evolveras
till en ny härskarras, även om jag samtidigt är skeptisk till att
tvinga en livs levande katt in i rummet. ”Djurets” plats i
antropocen är ett ämne som visserligen dyker upp då och då men
inte behandlas riktigt så ingående som jag hade önskat. Men Filou,
som katten heter, verkar åtminstone ta uppmärksamheten med ett lugn
värdigt antropocens vinnare. Och på temat ”Techné”, dit Le Roy
hade med sin kropp, exemplifierar Cary Wolfe med köttsubsitutet
tofurky och talar om vegetarianism, visserligen inte helt utan att
skämta om utbudet av köttsubsitut som om vegetarianism/veganism
vore något exotiskt och spännande, vilket irriterar mig lite. Om vi
tar antropocen på allvar är ju växtliga proteinkällor något som
alla snarast måste stifta närmare bekantskap med.
En sak som framgår med en subtil tydlighet under dessa dagar är att
att den moderna marknadsekonomin måste sjunga på sista versen, inte
bara i fall vi vi vill ta ansvar för planeten i sig, utan ifall vi
överhuvudtaget vill fortsätta det mänskliga projektet. Vi måste,
för att ta oss an de utmaningar som denna (inverterade)
kopernikanska revolution ställer oss inför, införa en globalt
reglerad, hålbar ekonomi. Men vi måste samtidigt, eller kanske
först för att ens möjliggöra denna omställning, skapa en ny,
modern etik för att hantera de frågeställningar som dyker upp i
antropocen. Vilka varelser ska vi ta hänsyn? Vi kan visserligen
konstatera att antropocen är dåligt för människan, men måste vi
göra något åt situationen bara därför? När vi nu måste
börja tänka oss i naturen, som natur, och inte som någonting
utanför den, är det också dags att se att det finns andra värden,
andra agenser: naturen ställer krav på oss, som filosofen
Akeel Bilgrami uttrycker det i ett fantastiskt intressant resonemang
kring förändringen i människans syn på naturen från 1600-talet
fram till idag, där han också förklarar varför vår moderna
föreställning om att naturen endast innefattar det som
naturvetenskapar studerar, är fel.
*
Trots att det talas så mycket om domedagen under de här kalla, till
synes inte alls globalt uppvärmda dagarna i januari, finner jag
denna invigning av antropocenprojektet märkligt hoppingivande, och
kanske framförallt intellektuellt uppfriskande. I fall diskussionen
som förs här bara kan sippra ut i de bredare lagren av
intellektuella och konstnärer såväl som ”vanliga” människor
finns det kanske ett hopp för planeten och mänskligheten. För den
stora behållningen med detta interdisciplinära projekt är hur
själva rötterna till det som är ofungerande i dagens
samhällsutveckling slits upp ur marken, borstas rena från lager av
förmultnade generationer och visas i sin nakna sanning.
”Modernitetens största dumhet var privatiseringen av skogen”,
citerar en professor i kulturvetenskap under ett samtal. Så många
gånger som jag tänkt på det vansinniga i att skog och mark kan
räknas som privat egendom för människor att göra vad de vill med
– nu diskuterar plötsligt en hel trupp av akademiker från olika
discipliner de ämnen som är så grundläggande för all
samhällsdiskurs men som allt gör ofta blir bortvinkade som fernissa
från de som tror att ”miljöfrågan” är någonting vi kan ta
efter ”klassfrågan” eller ”kvinnofrågan”, utan att inse att
ett grundläggande och akut tankefel ligger och jäser någonstans i
industralisieringens skrothög.
Människan i antropocen är en varelse som måste inse vad det
betyder att allt hon gör har åverkningar på andra subjekt, inte
minst när hon hugger ned ett träd eller frigör fossila bränslen.
Eller när hon grillar en oxe för en rituell måltid, för den
delen. Inte så att det finns något slags harmoniskt naturtillstånd
att längta efter – allt liv förutsätter konsumtion,
omflyttningar, störningar, som Colebrook uttrycker det. Men
filosofin och konsten kan hjälpa oss att hitta ett sätt att vara
etiska i ljuset av den kunskap som naturvetenskapen förser oss med.
Åtminstone är det detta budskap jag tar med mig från denna
invigning. Förhoppningsvis kan de kommande evenemangen inom ramen
för antropocenprojektet på HKW ta oss ytterligare en bit på vägen
in i denna organiska massa av existentiella frågor.
(Antropocenprojektet
pågår hela året med olika typer av evenemang – härnäst en
serie konserter på temat ”omänsklig musik” – kompositioner av
maskiner, djur och slump, 21-24 februari. Här
kan du ta del av inspelningar från flera av de samtal och föredrag
som hölls under invigningen)
Mycket bra inlägg.
SvaraRadera