ny

Plötslig värme. Den lilla urknallen som händer varje år. Liv uppstår. Människor på uteserveringar, trottoarer, balkonger, i parkerna. Med ölflaskor eller jointar, med öppna ansikten, alldeles öppna så som de sällan är under någon annan tid på året: en nyfikenhet på världen och människorna, en längtan att krypa ur sitt bo, en hunger efter intryck, efter att inkorporera andras kroppar i sin om än bara genom ett avtryck på näthinnan.
  Ändå är träden fortfarande kala. Kronologin skevar. I Tiergarten en skymning, på väg hem från ett författarsamtal med Monika Fagerholm på universitet, i fjolårslöven bredvid cykelvägen längs med Strasse des 17. Juni rotar en räv bland någons kvarlämnade matsäck. Jag stannar cykeln, däcken måste pumpas efter vintern, jag måste se på den här räven, plötsligt en ekorre som kommer ned från en torr ek. Räven vrider sig om 90 grader av prasslet, intar samma position som jag sett mina katter inta tusen gånger vid åsynen av en gråsparv, räven smyger sakta men ekorrens värld är i high speed och den hinner upp i ett träd innan räven hinner samla kraft för ett språng. Av två röda snabba smidiga djur är ekorren vinnaren. Räven har inget tålamod utan återgår till skräpet, hugger tag i ett chipspaket, strosar bort till en buske och gräver ned den. En ömhet i mig. Här gömmer någon skräp som vore det en stor skatt.
  Ekorrens träd var bara en ung planta, den sitter fast där i den tunna toppen, en skugga med tofsöron med den blånande himlen, men medan räven gräver vågar den språnget till den närliggande eken och lyckas, det hade varit omöjligt att föreställa sig en sådan precis varelse misslyckas. Med sina pepparkornsögon svingar hen sig vidare som klätterbaronen i Calvinos roman och räven fortsätter gräva ned skräp. En liten del av mig önskar att hen fått ett riktigt mål mat ändå. Jag känner mig ansvarig, eller delaktig, som om räven var mitt totemdjur. Men någon måste alltid lida, mer eller mindre.
  Men inte människorna, inte nu. Inte med solen, med värmen, med ljuset, med förhoppningarna på en lång och händelserik sommar. Inte nu med en kopp espresso utanför den lilla kaffebaren på Akazienstrasse. Inte nu på den runda grässlätten i Kleistpark med solglasögon och stenciler och vänner. Ännu har ingenting hänt, många knoppar har inte brustit, vi överlevde vintern och har fortfarande några liv kvar, några hjärtan i bröstkorgen, revben intakta. För hjärtat är livet enkelt. Men var då ett hjärta. Ett pulserande, fördelande, en knutpynkt, en källa.
  Plötsligt värme. En lördagskväll bestämmer jag mig för att klippa av mig håret. Jag är färdig med det nu, med de år som det bär i sina döda celler. Färdig med de koder det bär. Minnen kopplat till håret flyter upp till ytan och jag rör runt från min båt, låter vattnet krusa sig igen. De kan jag använda sedan. Nu söker sig min blick framåt. Och när flätan låg där på frisörsalongens golv var det ingen omvälvande förändring: förändringen var invändig och hade redan skett för länge sedan.