introspek maj 2013

Det lätt förnedrande i att varje år ha denna nästan mekaniska melankolin över skönheten som kommer och går i en förlängd vindpust, syrénen pust de blåa nätterna pust de gyllene fälten eftermiddagarna pust sedan det röda och sedan döden igen och sedan har ännu ett år gått jag har blivit ännu äldre och ännu inte uppnåt det jag ville uppnå.
  vad var det jag ville uppnå.
  jag har skalat av mig nästan allt det som gav mig ångest, och det visade sig att jag även skalade av mig en stor del av min drivkraft. Ångesten var om intee min motor så mitt bränsle. Försöker nu hitta alternativa energikällor, alternativt en säker slutförvaring för en ny form av ångest.
   Välj dig själv. Välj ditt liv. jag försöker att inte använda min valfrihet på andras bekostnad. Försöker att koppla ur mig ur maskinen. Och det mest subversiva i det här samhället är väl en nöjd människa. Nu säger jag inte att jag är nöjd, jag är livrädd för att vara nöjd, men jag är mer bekväm. Den ständiga hungern efter bekräftelse och den drivande ångesten är ett ekorrhjul jag inte vill springa i, det är andra som vinner på det inte jag. Men det är som att jag befinner mig i ett glapp mellan två sätt att leva nu. Allting är väldigt lugnt. Jag har skrapat vardagen ren tills den blivit improduktiv av alla tidsmassor jag har till förfogande.
  Och samtidigt vill jag bara ut i skogen med ett tält och ett spritkök och min bästa vän eller mig själv. Vill sitta i den där klättereken i Ekhult igen, titta på löven, lyssna på vinden och kornas råmanden, läsa en roman. Det känns som att jag lever för mycket bakom skärmen nu, i staden, stirrar på dokument med tyska meningar som ska bli en uppsats så att jag blir färdig med min kandidat så jag kan läsa magister i höst så jag kan forska i de ämnen som intresserar mig. Jag börjar känna mig rätt färdig med staden. Jag är ganska trött på klubbarna, på att pusha kroppen igenom vargtimmarna in i gryningen och vackla hem på nyktra men sönderdansade ben på söndagsförmiddagen. Fast är nog framför allt trött på de smutsiga inomhusmiljöerna, luften som är så tjock av rök att man kan hålla den i handen, alla kläder och hår alldeles oljiga efteråt, alla de tomma blickar jag inte vågar möta för jag tror att personen tror att jag ska vilja ligga med den om jag ler mot den. På de alltför många människorna, för det är inte så att man pratar med dem, de är statister bara, det känns så sorgligt. Jag saknar Vaggeryd, Huskvarna, där man säger hej till alla man möter på landsvägen, det är inte så många.
   Visst, det finns många fler mycket intressantare personer att lära känna här, men jag orkar ju ändå inte lära känna dem och så blir jag ledsen för alla chanser jag inte tar. Är för osocial, för fast i mina egna rutiner. Saknar att bara kunna gå ut i skogen och prata med träden och djuren. Jag pratar med gårdsekorren ibland, han kommer och äter av äpplena i fruktskålen i fönstret. Och på väg hem från en fest i Wedding igår stannade jag vid ett vattendrag och lyssnade på en näktergal som höll en obalanserad duett med vattnet. Så vackert. Då blev jag melankolisk. Inte ångest längre, bara melankoli.
   Kanske är det att jag känner mig gammal, som att jag är på väg att bli gammal åtminstone, många av de människor jag umgås med är yngre än mig nu, så var det inte nyss. Och då kommer den där ångesten ändå sakta smygande. Vad har du gjort? Vad har du åstadkommit? Du är inte tjugo längre. Du har inga ursäkter.
   Vad det är jag ska ursäkta mig för är oklart.
    Egentligen har jag åstadkommit mer än vad jag vågade begära av livet som nittonåring. Men det är inre prestationer, inga skimrande bokomslag eller så. Men jag glömmer ofta bort det. Man höjer sina standards. Som lägenheter som renoveras idag och plötsligt ska de ha regnskogsduschar och teppanyakihällar och jag vet inte vad. Helt överflödiga saker. Sån vill jag ju inte vara varken inombords eller utombords.
   Jag vet inte vad den här texten skulle handla om och jag vet inte vad den faktiskt kom att handla om, men jag behövde skriva lite och och åtminstone låtsas att någon läser.