december

Decembers avsaknad av tyngd, ännu inte vitt. Jag uppfyller mina plikter gentemot mig själv, bröstkorgen höjer och sänker sig någorlunda regelbundet. Arkitekturen blir viktig så här års när träden står avlövade och tömda på sin tjusningskraft - för en vill ju tjusas, varför vill en bli tjusad? Världen ger sig själv även i det gråa. Men att leva är inte gratis, det kostar odödligheten och evigheten och att då gå in i det gråa och bosätta sig där är ett brott mot självet om det finns ett sådant, är ett misskötande av sina plikter.
 Sextiotalshusen på led och rad, grå betong, svart och rött trä. Från fönstret ser jag skorstenar i plåt, stela trädkronor som skymtar bakom hustaket sträcker upp sina armar så långt de bara kan för att nå ljuset när ljuset inte längre kommer ned till atmosfärens botten. Det går att leva här också. Jag läser i hem&hyra att åttio procent av alla som bor i hyreshus med loftgång gillar det. Den främsta anledningen till att jag uppskattar loftgången nämns inte ens i artikeln, men under det att jag skrivit de här meningarna har jag redan varit uppe och släppt in två katter som glidit upp för betongtrappan, hoppat upp i köksvråns fönsterbläck och jamat tills de fått mig att göra som de vill. När folk undrar varför jag inte flyttat till Malmö än brukar jag säga att katterna trivs här och det är sant men det är också sant att jag tycker Malmö är en platt stad jag inte kan älska det finns bara en, kanske två städer vars platthet jag kan förlåta och kanske älska. Nu har jag hellre nära till ravinen till kornfältens öppna vidder, bortanför stadens speglar.

Och jag förundras fortfarande när jag möter Tintomaras blick, att en varelse bortanför socialisering kan bete sig som om hon älskar mig och min närvaro. Och hur lätt det är att älska tillbaka. Katter och barn tar emot ens kärlek så lätt att en inte behöver tänka sig för innan en ger bort den.

 Decembers tyngd, men ändå en lätthet. Hösten rörde sig fort av värmen och fiktionen. Jag har börjat undra hur människor, särskilt de som sysslar mycket med litteratur och idévärlden, lyckas behålla en känsla av att världen är verklig. Ibland, allt för ofta, känns det som att samma virtuella verklighet spelas upp i min hjärna utanför texten, utanför datorspelet, utanför filmen, medan medvetandet kommenterar med sin voice over. Var finns tyngden? Jag tror jag brukade nå den genom skogspromenader och ångest, sen med dans och droger. Ibland räcker tiden till för ett besök på andra sidan sundet och i dansen minns kroppen hur det känns att leva och allting blir återigen självklart. Men mellan lufthålen möter jag kattens blick och håller fast den och förundras: där är en tyngd.