Lyssnar på mitt eget hjärta i en kompis stetoskop, det låter som en technofest långt borta i skogen, kanske vid brofästet. Musiken har otroligt lågt bpm.

När den första värmen kommer och kvavheten och sedan det första riktiga sommarregnet som lämnar gatorna fuktiga och längtande, doften blir ett plagg att ta på sig när man går ut genom porten. Jag vill bara slita av mig alla kläder och springa blint genom staden.

Ett litet barn som håller på att lära sig vad en tunga är. Famlar runt i munnar, lämnar små små rispor i tandkött. Blicken så blå och ren som en gryning nära havet.

Det vibrerar i träden, en spänning byggs upp. Ingen kommer, ingen går. Allting blir varmare, rör sig snabbare. Det är en hög osannolikhet. Vi rör oss i en extrem miljö.