Att bli mållös: Att tappa sitt mål: sitt språk, sina planer, sin riktning. Ett tillstånd av absolut närvaro. Är det konstens uppgift att göra betraktaren/ läsaren mållös?
-
Jag har bestämt mig för att bli mer närvarande, vad det nu innebär.
Det är en tisdag i juli jag sitter vid en bro mellan Slottsparken och Slottsträdgården och stirrar på vattnets speglingar på den välvda cementen. Solens sneda möte med vattnet och ytans krusningar gör att levande mönster projiceras på brons undersida, ständigt skiftande stråk av ljus och skugga, repetitioner och skillnader. Ibland går rörelserna åt båda hållen, eller växer och sjunker ihop i ojämna och trassliga cirklar, som en rytmisk andning; ibland när vinden skapar jämna strömmar i vattnet blir cementen istället räfflad av en rörelse åt sidan, vattnet som hela tiden förnyar sig delar med sig av sin karaktär till den döda materian. Jag tänker inte på Herakleitos eller zen jag tänker bara på hur jävla fint det är.
Ibland far kanotister förbi och deras spår i vattnet förändrar också brons undersida. De ser det inte, ingen ser det utom jag och en gräsand som jag matar med nötter ur min öppna handflata. Hon biter mig i fingret, det gör inte ont. Men solen och vattnet och cementen och de ständigt föränderliga mönstren gör mig yr, mållös och ömmande av helt oväntad, oplanerad skönhet. Känner hur ljusets och skuggornas rörelser fortsätter in i min kropp, öppnar och sluter sig i min bröstkorg även långt efter att jag lämnat platsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar