nytt år osv

Hjärnan dimmig och svavelosande som Berlins gator under nyårsnatten. Har en minnesbild från när vi korsar Wienerstrasse vid Görlitzer bahnhof på väg till klubben och jag helt plötsligt är omringad av människor som inte ens ser ut som människor, på gränsen till medvetslösa raglar de runt som zombies, jag har inte ens sett så många zombiefilmer men i några förvirrade ögonblick var jag övertygad om att jag befann mig i zombieapokalypsens början. Explosioner och förvirring. Kanske var det en vision om den nära förestående framtiden, inga dystopier känns otroliga längre. Antibiotikaresistens, klimatkris, krig och kriser och högerextremism. Ett politiskt-ekonomiskt system som är oförmögen att lösa problemen som måste lösas. Frågan är om det är bakterier, svält eller översvämningar som kommer orsaka den här civilisationen de största skadorna men vi är i alla fall djupt nere i skiten, stadigt på väg nedåt som i kvicksanden i tevespelen man spelade som barn (vad hände med kvicksanden som trop?). På väg hem: När vi tagit oss över Öresundsbron stiger polisen på bussen och tar med sig ett par irakiska ungdomar som egentligen ville vidare till Norge och söka asyl där. Nu blir det migrationsverket i Jägersro istället, kanske sitter de just nu frusna i ett av tälten i väntan på att få träffa en handläggare och få sin framtid bestämd. Försöker få nät för att kunna meddela sin familj att de inte lyckades ta sig dit de skulle. På nervägen läste jag Duraid Al-Khamisis självbiografiska Regnet luktar inte här som handlar just om en familj som flyr från Irak till Sverige. Precis som Al-Khamisis familj såg de här ungdomarna ut att komma från välbärgade förhållanden, men att vara rik i kaos gör ingen framtid. Fan vilken jävla omställning att göra. Fan vad skit dom gått igenom för att komma hit. Vad fan gör man själv liksom. Lever på csn och enkla extrajobb, skriver lite dikter, skriver lite artiklar, klagar på hur jävla jobbigt det är att jobba och att skriva, förlustar sig i europeiska städer, bryter mot lagar och passerar ändå gränser utan mer än en snabb blick från polisen.

Nåja. En sak som iallafall gör mig glad är att Gabrielle skrivit en sjukt fin recension av min diktsamling Pärlemor:

"Denna bok har en långsam verkan. Man kan läsa den flera gånger, och det är som att lyssna in subliminala förnimmelser som växer till och blir utan tvekan; klara och stabila som strån i backen. Om det finns en hållning här så handlar den om att hålla sig stilla, eller observant, någonstans på gränsen mellan subjekt och natur."

Så jag ska väl fortsätta skriva mina dikter ändå. Håller på med nåt nu som känns bra, nästan roligt att skriva. Kanske kommer fragment ur det dyka upp här framöver.